Hjälp.

- Kapitel 1 -

Tyler sparkar på en sten och fortsätter sparka på den tills vägen tar slut och stenen sparkas in bland buskarna.
Hem ljuva hem tänker han och andas in den friska vårluften. Han känner solens strålar mot nacken. Dagarna blir allt varmare och varmare.

Våren brukade vara hans favorit årstid men numera påminner det honom bara om incidenten som inträffade för snart 3 år sedan. Något han aldrig kommer att glömma. Hans bäste vän... Rasmus. Han har inte pratat om det eller om Rasmus sen polisen tog in honom på förhör om incidenten. Inte ens då kunde han prata om det. Han kunde inte ens nämna hans namn. Men polisen gav upp efter några dagar, han hade berättat allt han kunde berätta. Allt som gick att få fram, och polisen fick nöja sig med det.

När han öppnar ytterdörren kommer han tillbaka till verkligheten och bort från tankarna. Hem ljuva hem tänker han ännu en gång...
Sen kommer han ihåg att det inte finns något hem ljuva hem, utan bara ett trist vardagligt hem med en trist vardaglig familj på två föräldrar och en son.
Bara ett vanligt hem inrett med en massa möbler, onödiga prylar och trista familjetavlor precis som vilket annat hem som helst. Inget märkvärdigt.

Han drar av sig skorna och hänger jackan på en krok.
TV'n står på i vardagsrummet och pappa sitter där i soffan med en kopp kaffe i ena handen och ett knäckebröd i andra. Han kollar på fotboll. Varje fredag eftermiddag kl 17:00. Det är alltid detsamma. Förutom att den här gången har han ingen ost på knäckebrödet, osten tog slut igår morse och pappa ska handla på lördag förmiddag.

Tyler går vidare upp för trappan och in på sitt rum. Han stänger dörren och sätter sig ner på knä framför sängen. Han drar ut lådan under sängen och öppnar locket. Han tar upp den lilla asken ur lådan och drar tillbaka lådan under sängen. Han sätter sig i sängen och öppnar den lilla asken med armbandet i. Han tittar på det i några sekunder, sedan tar han upp det försiktigt. Han känner hur allt runt omkring honom bara börjar sluta existera, han håller hårt om armbandet. Några tårar börjar rinna längs kinderna och faller ner på handflatan där han har armbandet. Han kollar på armbandet länge, han ser hur tårarna faller ner på det och ger ifrån sig små mörka fläckar.

Plötsligt vibrerar något i fickan. Han lägger ner armbandet fort i asken och tar upp mobilen ur fickan.
- "Hej mamma", svarar Tyler.
- "Hej, du jag undra om du ville ha något från godis kiosken, jag är där nu".
- "Ehm... en pepsi blir bra tack", svarar han och lägger asken åt sidan.
- "Bara en pepsi?", frågar mamma.
- "Japp, du kan köpa med nån nötmix också om du vill", svarar han och tittar ut genom fönstret. Solen börjar sjunka ner bakom trädtopparna, det är vackert.
- "Ja visst. Är hemma om 20 då", säger mamma.
- "Okej, ses då"
- "Ja, hejdå!", säger mamma lägger på luren.

Tyler fortsätter kolla ut genom fönstret. Han börjar tänka på hur han och Rasmus brukade vara ute och cykla runt i byn under den här tiden på våren. Det var härliga minnen. De brukade tävla om vem som kunde stegra bäst och längst. Rasmus brukade nästan alltid vinna. Tyler brukade alltid bli lite små sur över Rasmus eftersom han alltid var så bra på allting. Kanske lite vanlig kompis svartsjuka. Men han gillade ändå hur Rasmus kunde allt och var så duktig på allt. Det kändes alltid så häftigt när han var med Rasmus. Rasmus var ju den coolaste killen han kände. Ingen annan kunde jämföras med Rasmus. Rasmus var alltid glad och full av energi. Han var den sortens kompis som kunde få en att skratta åt precis allting, vad det än handlade om kunde han alltid få en att skratta. Det var som att han hade en slags superkraft. En superkraft som Tyler älskade hos honom. En superkraft som han idag saknar.