Vem är jag utan dig?

Ännu en gång ligger du under ett snötäcket som har smällt för länge sen, ännu en gång väller solens strålar  ner och täcker din sten, täcker den så ingen ser dig men jag ser dig, ser dig även att blommor och solen täcker dig, men ännu en gång är mitt hjärta som en glasvas, tusen miljoner bitar som ligger utspridda på golvet och tårar som forsar ner som ett vattenfall. Mitt inre är lika stökigt som ett tonårsrum och ingen verkar bry sig att städa.

Du är som en stjärna som aldrig slocknar för du är för evigt i mitt hjärta, förser mig med blod och syre till mina lungor, förstår inte hur jag har klarar mig så här långt utan att leva, leva utan dig, för utan dig är jag ingen för med dig var jag någon, någon att älska och kunna älska och någon som betydde något.

Är du stolt över mig?
Hatar du mig?
Är jag lika misslyckad som jag känner mig?

Kan jag kliva över hålet utan att trilla ner, trilla ner till det mörker som varje dag försöker äta upp mig och ta över min själ tills jag inte vet vad som är natt och dag?.. Är det ens möjligt att glömma bort en sådan sak?... Jag lovar jag visste allt och ingenting med dig, jag var världsbäst på det mest omöjligaste av saker, jag behövde ingen miniräknare för att lista ut hur mycket du betydde för mig eller hur mycket jag betydde för dig, jag behövde ingen linjal för att mäta kärleken för oss två och jag behövde inget facit för att fuska fram svaren för jag kunde dom alla med dig.

"Jag är lycklig, jag gråter inte längre och jag har gått vidare, jag ligger inte vaken om natten för att jag inte kan ringa dig längre, jag gråter inte för att det är omöjligt att höra din röst på andra linjen, jag är inte rädd för det mörker som kryper sig närmare mig och slingrar sina tentakler liknande armar för att slita mig i stycken och nej jag har ingen ångest, jag är lycklig så som jag har det" 

Okej jag kanske ljög där... Inte ens ett kanske jag Ljög verkligen, jag har inte glömt dig eller gått vidare, jag vill höra din röst för jag är så himla rädd för att glömma den, jag ligger vaken och kan inte sova fören det blir ljust, mörkret tar över och inte det mörker som är utanför mitt fönster utan det mörker som skapades samma dag som du försvann, försvann ner i det djupaste av vatten och försvann ner, blev kremerad och ligger nu i marken och det enda bevis jag har för att verkligen fatta att du Aldrig mer kommer le mot mig är den där jävla stenen med ditt namn och datum på...

Vem är jag utan dig?

Blev lite lång, vet inte om någon kommer läsa denna men om ni nu gör det, lämna en kommentar eller så
~C.A