Schackmatt ♗

Kapitel 1 ♕

Isabellas perspektiv

Jag tittade ut genom fönstret och såg de små små bilarna som körde runt lite här och där en bit under oss. Tänk att jag hade tyckt att Stockholm varit så stort. Fast de var ju förut. Innan vi flyttat till London för tre år sedan. Och nu skulle vi tillbaka igen, tillbaka till Stockholm. Även fast jag vetat att vi skulle flytta tillbaka när pappa arbetat klart på det där forskningsarbetet, till samma hus som vi under tre år hyrt ut. "Allt kommer att bli jätte bra, precis som förut". Trodde dom ja. Kan inte föräldrar bara inse att man inte bara kan gå och skaffa massa nya kompisar. Det kan i alla fall inte jag. Jag skulle börja i samma klass som jag gått i för tre år sedan. Samma tråkiga gamla klass där ingenting hände, där all hatade alla och allt bara sög. Jag fick iallafall träffa Fanny igen. Det var väll de ända som var bra att flytta tillbaka. Att jag efter tre år äntligen skulle få träffa min bästa vän igen. Och även fast vi pratade ofta så skulle det bli så härligt att få krama om henne och verkligen prata face to face liksom. Med en duns väcktes jag ur mina tankar. Jag tittade ut genom fönstret och insåg att planet inte längre svävade högt över staden ut nu hade landat på landningsbanan. Det pirrade till lite i magen och för första gången på tre år så kände jag mej verkligen hemma igen.

*nästa dag*

Allting var nästan precis som jag kom ihåg det. Gatorna, det lilla torget med fontänen på, det halvt förfallna huset längst bort på gatan som man var så rädd för att gå i närheten av när man var liten och samma gamla lekplats med den stora gung ställningen och rutschkanan som jag åkt så många gånger. Alla minnen kom tillbaka och det kändes som om jag inte ens varit borta. Jag gick upp för den lilla trappan som jag gått upp för så många gånger. Jag släckte darrigt ut handen och tryckte in ringklockan. Gud vad jag var nervös. Dörren öppnades och någon flög in i mina armar. Fanny. Jag kände hur tårarna började tränga sig fram bakom mina slutna ögon. Tårar av lycka. För såhär lycklig hade jag aldrig varit. Och där stod vi, efter tre år som om vi varit tillsammans hela tiden och som om de tre åren aldrig hade varit. Vi pratade precis som vanligt på om massa oviktiga saker. Mina nya kompisar, hennes nya kompis och så den där Felix som börjat i hennes klass. Han var "tvär snygg" och så var han typ känd också. "Så nu umgås du alltså med kändisar" sa jag och log. "Ha ja precis, och Tyra också. Ni måste träffas någon gång allihopa, ni skulle klickat direkt!" Sa hon med ett leende. "The Fooo, med tre o eftersom det är Ogge, Oscar och Omar. Skit enkelt!" Hade hon också sagt. Det slutade med att vi pratat i flera timmar om allt som hänt oss under dessa tre år.

Hon fick en sista kram sen så började jag gå hem. Det var kallt och mörkt, precis som det skulle vara den 15 december. Jag gick åter igen förbi lekplatsen, det förfallna huset och det lilla torget. Allt var så tyst. Inget ljud av bilar, bussar eller tunnelbanor. Inte massa folk som trots att klockan snart var elva på kvällen hade bråttom och sprang runt som yra höns på gatan. Det ända som hördes var snön som knakade under mina skor när jag gick. Denna veckan skulle jag vara ledig från skolan. Det var tydligen onödigt att gå dit när det ändå var jullov om bara en vecka. Mej gjorde det ingenting. Jag hade ju inte precis saknat min klass. Jag vek in på den lilla grusgången, gick upp för stentrappan och öppnade dörren. "Jag är hemma" skrek jag innan jag sprang upp för trappan och in på mitt rum. Jag tog upp datorn och skrev in 'The Fooo' i sökrutan. Det kom upp skit många bilder på fyra killar. 'Felix, Oscar, Omar, Ogge'. Deras namn stod under vardera kille på en av bilderna. Och precis som Fanny sagt så var Felix "tvär snygg" även fast jag inte riktigt gillar killar med keps. Den som hette Oscar såg ju också rätt bra ut fast nu har jag ju en stor svaghet för killar som var lite mera bad och inte liksom svärmorsdrömmar, så den där Ogge passade nog V bäst. Alla fyra killarna såg, precis som Fanny sagt rätt bra ut. Jag gick in på youtube och sökte också. Jag ville ju se om de var så bra som hon sagt. Jag gick in på en video som hette fridays are forever och lyssnade en bit. Jag skulle inte säga att de var det bästa jag hört. Egentligen är jag inte så mycket för boybands, men dom var faktiskt helt okej. Jag ställde bort datorn och la mej ner i sägen. Mamma kom in och sa god natt och släckte lampan. Jag låg där i sängen och kollade upp i taket och tänkte på dom där The Fooo killarna. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om dom. Jag hade ju förstås inte träffat dom men på något sätt känns det som att kända killar är aningen mer ego, väldigt självsäkra och när det verkligen gällde brydde dom sig inte ett skit om någonting annat än sin karriär. Men som sagt så kände jag dom inte ännu och kan därför inte döma dom.