Kärlek Börjar Alltid Med Bråk

4,skåpet

Okej det var kanske lite barnsligt att rusa iväg sådär men det han sa sårade mej faktiskt. Det skulle kanske vara bäst om jag försvann,tog självmord. Det är ju inte direkt så någon skulle sakna mig. Just nu sitter jag i ett hörn,fan vet var. Jag sprang ju såklart. Men det var ju bara för att mina äckliga känslor ska finnas. NEJ jag började inte gråta. Att gråta är att vara svag och jag är stark. Så nej det gjorde jag verkligen inte...jag fick bara nått i ögat. Och nu sitter jag och tycker synd om mej själv. För att jag fick nått i ögat så klart...

-"Neeeeej"skriker jag ut medans jag hoppar upp på benen. Jag var ju redan försenad och nu vet jag inte vad klockan är."Faan ta dig Lukas" tack vare honom kommer jag försent och en anmärkning är väll redan antecknat.

Jag tror aldrig jag sprungit så snabbt i hela mitt liv och inte vet jag om det var värt det heller. Neej såklart det inte är värt. Att springa är att jämföra med döden. Jaa ni fattar. Men det är det värsta jag veeet. Men nu måste jag anstränga mig...Fast om man skulle skolka så aaa...Fast nej...joo...neej...jo jag skolkar. Så jag börjar gå igen och svänger vänster i nästa korridor för att ta mig till mitt skåp. Mitt skåp gillar jag. Jag har prytt det med bilder på mej och min bästa kompis när vi var 6 år men hon flyttade när vi började skolan och så har jag bilder på mina föräldrar,riktiga föräldrar. Och i skåpet har jag alla mina läx böcker. Och aa så mitt skåp är mitt liv,jag är kanske en nörd men för stunden bryr jag mig inte. Så jag traskar på i min takt på väg till skåpet. Och när jag närmar mig förstår jag att nått är fel väldigt fel...Jag ser att skåpdörren är öppen så jag springer. Jaaa,springer. Väl vid skåpet så tvärstannar jag och försöker ta in allt.

Skåpdörren är sned,mina bilder är sönderivna och mina böcker har fullt med blött toapapper på sig. Massor av blött toapapper och det är fullt med flugor och andra insekter där. Men jag tar ett steg framåt ändå för att rädda mina böcker men backar snabbt tillbaka. Vad är som luktar??

-"Det luktar..."
-"kiss..."tårarna börjar sagt rinna för att sedan stört ner för mina kinder. Hur kan nån vara så elak?! Jag vänder mej tvärt och ska börja gå när jag ser ett par fötter och jo Lucas såklart står rakt framför mig.

-"Jag kan förklara" säger han väldigt lugnt
-"förklara?!! Vem tror du att du är??!!" skriker jag ut. "Vet du hur mitt skåp ser ut?" "Maria kommer döda mig när vi måste köpa nytt"hulkar jag fram "Och vad är det ens för vits att jag le..." Huu...Men..." Lucas har sina armar runt mig. LUCAS...Jag försöker sluta gråta men det går inte. Så jag trycker mig mot Lucas och tar hårt jag i hans tröja och kramar han hårt. Dumt jag veet men jag kan inte låta bli.

-"sshh allt kommer bli bra"

Jag drar in hans doft när hulkningarna har lagt sej. Men vänta nu nejj. Lucas tröstar mig han ser mig gråta,han kramar mig. Mejjj. Jag knuffar honom ifrån mej trots hans protester. Och springer iväg. Ska jag börja räkna hur många gånger jag gråtit idag eller?...

-"Steeelllaaa"

-----------------------------------------------------------
Kort kapitel men kände att jag var tvungen att uppdatera:)