Gasoline - o.m

Kapitel 1

Jag sätter mig upp i sängen, jag placerar ena handflatan mot madrassens yta och lägger all min vikt på den handen och sträcker på mig, min högra arm knakar till och jag drar ena handen över ansiktet som jag blickar ut över rummet, jag blöter mina läppar lite med hjälp av min tunga innan jag surt lägger mig ned i sängen igen, det fluffiga täcket omsluter min tunna kropp på ett behagligt sätt och jag lägger ena benet över det andra. Mitt humör är inte det bästa och att klockan är sju på morgonen en söndag gör ingenting bättre. Jag gäspar igen och kollar upp i taket, mina rakblad ligger utspridda lite överallt på golvet, blodiga servetter ligger i min papperskorg och skålen innehållande gårdagens middag; i en mer flytande form står placerad brevid min vita säng. Huvudvärken; bakfyllan jag har får mig att förvirrat svära för mig själv och dra fingrarna igenom mitt flottiga bruna hår, jag har inte duschat på flera dagar, med andra ord jag har inte lämnat rummet på åtta dagar. Jag äter ingenting så toalettbesök är ingenting som jag behöver bry mig så värst mycket om. Igår tvingades jag endå jag ned till middagen, dock så satt jag endast med i fem minuter innan jag u ren förfäran kastat mig ned på knä framför hinken och till min räddning hostat upp måltiden igen. Mamma hade oroligt knackat på dörren och frågat om jag var sjuk. Jag hade hummat lite tillsvars för att sedan få ur mig det sista. När jag försäkrat mig om att mamma gått hade jag greppat flaskan med whiskey jag gömt i min garderob. När jag till min besvikelse upptäckt att mitt kristallglas inte längre låg kvar bland t-tröjorna hade jag bittert halsat direkt ur flaskan och sedan hade jag tagit fram min låda; mina bästa vänner, rakbladen.

Jag snörvlar till och kryper ihop i sängen, jag pressar knäna mot bröstet och försöker gå kontroll över mina våldsamma skakningar och snyftningar. När jag tillsut lyckas andas ordentligt så sätter jag mig upp, hur dåligt jag ön mår så måste rummet städas. Det liksom jag, stinker och jag häver mig upp på fötter, mina ben svajar till och för ett tag dansar det svarta prickar framför mina ögon. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig ned på sängens kant igen. Lugna ner dig Oscar. Tänker jag tyst för mig själv och drar handen igenom håret ännu en gång och ställer mig upp - denna gången verkar min kropp mer samarbetsvillig och jag börjar plocka upp lite kläder ifrån golvet. Jag kastar alla använda kalsonger i tvättkorgen medans jag viker ihop de oanvända och lägger in dem i garderoben. Jag gör samma sak med mina hoodies samtidigt som jag drar på mig en av dem och en suck slinker ur mig när jag inser att mina handleder syns trots att jag inte vill.

Jag smyger ner i köket och plockar fram en skål, jag tar fram filpaketet och lägger upp prick en deciliter, det jobbigaste med min ätstörning är att jag måste mäta allt, exakt allt i detalj - minsta lilla fel och det brister för mig. Jag suckar och ställer ned tallriken i vasken samtidigt som jag slår på varmvattnet och sköljer ur den, jag har ingen aptit idag och med en suck slänger jag in allt i diskmaskinen innan jag smäller igen dörren till köket efter mig.

"Oscar hjärtat är det du?" mammas ljusa stämma ekar ifrån hallen och jag suckar och rusar mot mitt rum, jag orkar inte prata med mamma idag, hon kommer bara tjata om att jag 'var sjuk' inatt och det skulle irritera mig för mycket. Jag sätter mig ner på golvet i mitt rum, mina ben gör ont - helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig ned i sängen och sova, sova undan all ångest. Sova tills jag mår bättre igen. Men det går inte, för vad som än händer hur djupt jag än sover ett tag så kommer ångesten alltid tillbaka igen, jag ångrar mig alltid lika mycket - varje gång jag skurit mig får jag ångest, då dricker jag och när jag dricker ångrar jag mig igen.

Jag drar av mig byxorna och tröjan och kryper ned under täcket, jag drar det över huvudet och hör hur mamma knackar på dörren, jag grymtar tyst tillsvars och hör hur hon öppnar dörren. Madrassen trycks ner lite och jag märker hur mamma sätter sig ner brevid mig och drar sin hand över min panna.

"Lilla älsklingen. Mår du bättre?" frågar hon och jag skakar på huvudet, visst; illamåendet är borta, men den psysiska smärtan är kvar, och den är värre än någonsin. Jag vill bara gräva ned mig, jag vill bara somna och aldrig mer vakna. Jag vill sluta ögonen en sista gång, jag vill bara få somna en sista gång.

"Lilla hjärtat.." viskar hon och drar sina fingrar över mitt ansikte igen, hon kysser mig mjukt på pannan och tar min hand i sin. Hennes blick fastnar direkt på min ärrade handled och hon ser sårat på mig innan hon försiktigt drar fingrarna över det nygjorda såret.

"Jag fixar en kopp te och en macka till dig, jag sitter med dig när du äter så att du inte mår dåligt igen okej?" frågar mamma sen, jag hummar tyst som svar, helst av allt skulle jag skippa frukosten samtidigt som jag inte vill göra mamma ledsen, hon reser sig upp och plockar upp hinken från golvet och försvinner ut ur rummet, jag vrider på mig och begraver ansiktet i händerna, jag orkar inte med mitt liv, jag orkar inte med mig själv - jag orkar inte med min anorexi, jag orkar inte vara deprimerad, jag är så trött på att se grått, jag vill bara se lite ljus igen.

"Oscar gubben, du gråter" mumlar mamma och sätter sig ned brevid mig igen, jag hulkar till och ser på henne mellan de envisa tårarna som vägrar sluta rinna. Mamma drar sina tummar under mina ögon och drar upp mig i sin famn.

"Men vad är det Oscar?" viskar hon och smeker mig löst över kinden, mina lugna men hetsiga snyftningar blir genast okontrollerade och paniken flyter uppåt.

"Jag vill bli frisk mamma!" gråter jag mot hennes bröst och hon hyschar mig och drar lugnande handen över min beniga rygg.

"Lugna dig Oscar. Du kommer att må bra igen, jag vet att det är svårt älskling, men du kommer att vinna detta, förstår du det finaste du? Du är så fin." förklarar hon och jag gråter högre.

"Jag är inte fin mamma! Jag är tjock, äcklig; jag är så himla konstig, det är något fel på mig" viskar jag tillsvars och mamma drar sina fingrar igenom mitt hår.

"Det är inget fel på d-" börjar hon men jag avbryter henne.

"JAG ÄR BISEXUELL!"