Barnhemmet

Kapitel 1

Jag är en tjej, en helt normal tjej, förutom det faktum att jag är föräldrar lös och har inget hem. Jag är 10 år och heter Elinor.
Jag bor på ett barnhem i Stockholm. Jag trivs inte här och jag har inte så värst många vänner, därför spenderar jag den största tiden på dagen uppe på mitt rum, som också är ganska litet det med, men det funkar. Det är gråa tapeter och en grå säng i det högra hörnet, allt är ungefär grått, förutom Harlson, min nalle, som jag fick av min mamma innan hon lämnade mig här.
Det är av mamma som jag har alla kläder. Innan hon lämnade mig här, så gav hon med sig flera plagg som jag skulle få ha under min uppväxt...
I min nalle hittade jag en lapp för ett år sedan ungefär. I ryggen på Harlson så finns det en drag kedja. Där i låg det en skrynklig lapp.
Där stod det.

"Hej älskade vännen min, jag är din mamma, du kanske inte vill se mig som det då jag lämnade bort dig, jag är så ledsen för det, men jag klarade verkligen inte av det, att han en tjej, som jag knappt la tid på, du bara låg där i vardagsrummet och det ändå jag gjorde för dig vara att byta blöja och mata dig, annars låg du alltid i soffan.
Jag har skickat med dig alla plagg och jag hoppas att du förstår varför jag lämnade bort dig.
Jag fick reda på att jag var gravid när jag var 16 år, jag ville inte lämna bort dig då jag tyckte att det var för hemskt och jag förstod inte allvaret i det hela. Tillslut kom jag i vecka 38 och du kom. Din pappa lämnade dig dagen efter födseln och jag tog hand om dig, eller ja... tog hand och hand, rättare sagt så matade jag dig bara. Du var hemma hos mig i 2 och ett halvt år innan jag bestämde mig för att inte vilja ha barn mer. Jag adopterade bort dig och jag hoppas att det blev ett bra ställe du kom till och att du nu hittat en bra familj/ Kram  din mamma"

Men det stämmer inte alls, jag har det inte bra här, dem lägger ingen tid på oss och är fruktansvärt o brydda och taskiga och ställer alltid fram kall gröt på det sunkiga bordet bara på morgonen och på kvällen, ingen lunch blir det heller inte, jag bor kvar här ännu och har bott här i 6 och ett halvt år. Först var jag engagerad när det kom personer som ville bli mamma och pappa för jag vill verkligen komma bort från detta dårhus... men nu har jag tappat hoppet...

-ELINOR!!! Kom nu för i helvete!!!! Gröten kallnar och vi fixar inte mer gröt sen! skriker Katarina från nedervåning, hon hatar mig, eller rättare sagt så hatar hon alla barn i närheten. Det är Katarina som äger barnhemmet.

Jag sprang ner från trappan med försiktiga steg, då Henrik som också jobbar här får damp om man klampar hårt på golvet.

-Sätt dig ner! säger Katarina irriterat och pekar på den lediga platsen bredvid Max, ett annat barn här på barnhemmet.

Jag äter snabbt den kalla gröten med den lilla plast sked jag fått som jag nu använt konstant i en månad, inte så fräscht med gamla matrester.

I hörnet sitter en tjej som heter Sara, hon gråter, hon är ny här, hon saknar sin pappa. Henrik går snabbt fram till henne och drar upp henne från golvet och släpar fram henne mot en annan tum stol.

Ja, så här ser mitt liv ut och har gjord det i ungefär sex år...