Barnhemmet

Kapitel 2

Rummet var mörkt, likaså dem mörk bruna gardinerna som täcker ljuset från friheten på utsidan.

Nu undrar säkert ni varför jag inte anmäler detta när det kommer folk hit? Jo för det har många barn försökt göra under tid jag varigt här. men Katarina och Henrik leker så oskyldiga och  så snälla, så kontrollerna tror inte på barnen. När kontrollerna gått så smiskar dem till barnet med en linjal och ibland har dem använt sig av spadar, som vi inte ens får använda. Dem används bara som prydnad så att det er ut som att vi får leka när vi vill, men det får vi inte, vi får knappt gå ut. 

Jag får gå ut ungefär tre gånger i månaden och det är det bästa som finns, att få komma ut, även fast vi är instängda med stängsel omkring oss så är det helt fantastiskt.

<<

Dem gamla ruttna dörrarna öppnas och jag kollar ut från min öppna dörr och ser en tjej, hon är i ungefär 23 år ålder, bredvid sig har hon en kille, han ser ut att vara i ungefär samma ålder. Dem pratar med Katarina och efter en stund börjar dem gå runt och kolla på alla barn.

Jag orkar inte ens försöka längre, hoppet är borta och jag kommer aldrig komma här ifrån. Jag lägger mig i sängen, men skippar täcket då det redan är varmt här inne då dem tagit lås vid fönsterna så att det inte går att öppna. I min hand låg Harlson, min bästa vän. jag somnade snabbt efter det.

Jag vaknade sedan av att paret som jag tidigare såg pratat med Katarina nu står vid min dörr och kollar på mig. Katarina står bredvid dem och berättar så gott om mig för att få mig här ifrån. Jag sätter mig sömnigt upp i sängen och gnuggar mig i ena ögat.

-Hej! Säger tjejen lugnt fast ändå glatt och killen bredvid henne vinkar lite med handen med ett snällt leende på läpparna, det var länge sedan jag såg ett sådant. Senast var för kanske fyra år sedan då Henrik och Katarina lyckades att få iväg en unge.

Paret går fram till mig och sätter sig på huk framför mig.

-Vill du följa med oss hem? Frågar tjejen snällt och allt stannade för mig, mina ögon blev stora som golfbollar, menar dem allvar? Ska jag äntligen få lämna detta ställe? ÄNTLIGEN!!!! Ett stort leende sprids snabbt på mina små läppar och mina ögon rinner av lycka. Jag hoppar snabbt in i tjejens och killen famn och dem vaggar mig från sida till sida.

-Får jag verkligen det? Frågar jag och tjejen släpper kramen och kollar på mig med glansiga ögon.

-Såklart du får! svarar hon och killen varar sedan också.

-Vi vill inget hellre än att ta med dig hem och få kalla dig för vårat.

-Men det är bara om du vill, lägger killen snabbt till och jag nickar som en galning.

-Då ska du få packa ihop dina saker och så får du sedan ta adjö av Henrik och Katarina. Jag nickar och hoppar sedan glatt ner från sängen och lägger ner alla mina saker i en rosa liten resväska som jag också fick med mig hit av mamma, som jag kunde använda när någon ville adoptera mig.

Jag la sist ner Harlson i väskan och lämnade sedan rummet och gick ut till tjejen och killen.

Nu var det dags att säga adjö till Henrik och Katarina. Äntligen! Det är det ända jag velat göra ända sedan jag kom hit och nu får jag verkligen det. Detta är den bästa dagen i mitt liv.

-Adjö! Sa jag glatt och vände sig sedan om till mina hjältar.

Jag tog ett stadigt grepp om bådas händer och gick emellan dem ut från det gamla ruttna huset. Jag är lycklig, jag är så lycklig man kan bli. Vi hoppade sedan in i en vit snygg bil och dem körde hem oss. I bilen pratade vi ganska mycket. Jag fick reda på att tjejen hette Emma och killen hette Jake. Jag älskar deras namn, så fina.

jake parkerade den vita rena bilen utanför en fin villa, den lös av solen och det ända den sped var lycka. Jag gick glatt efter Emma och Jake in i huset. Dem visade mig omkring och dem visade ett fint ganska stort  rum med en fin säng och ett eget skrivbord och massor med leksaker över allt. Tapeten var rosa, min favorit färg! och det låg en stor matta på golvet med en enhörning och hundvalpar på. Jag kramade om Emma och Jake och tackade så mycket.

-Du ska inte tacka, det ska bli en ära att få ha dig här hemma, så tack! Sa Jake och kramade hårt om mig och bar sedan upp mig i luften, jag skratta så att tårarna rann, jag har nog aldrig skrattat såhär mycket.

Fortsättning följer