Kaos D.L

10

Tanken på mamma slog mig plötsligt, på att jag inte saknade henne över huvud taget. Jag kände mig som en riktig jävla idiot, en idiot som inte saknade sin mamma. Jag var van vid att aldrig träffa henne, och att behöva vara orolig. Men det kändes faktiskt bra att slippa vara orolig Hon var inte längre en del av mitt liv, och det gjorde mig lycklig. En annan sak slog mig så fort jag erkände för mig själv att jag inte var lyckligare utan henne. Tanken på att jag inte älskade henne. Jag älskar henne inte. Jag gjorde det innan pappa dog. Hon älskade mig med, inte längre. Nu älskar hon bara alkoholen som rinner i hennes blod dagarna i ända. Men inte mig.

När Dante parkerade väcktes jag ur mina tankar och drog bort tåren på min kind. Vi hade stannat vid en trappa ned mot en källare. Utanför stod en kraftig kille i t-shirt. Det såg kallt ut. Jag frågade Dante vem han var.

"Det där är Gabriel. För något år sedan kom några skorpinjoner hit med pistoler och två personer blev skjutna, så nu står Gabriel eller Albin här hela dagarna. Albin tog studenten förra året, så han är här när Gabbe är i skolan" förklarade han. Långsamt följde jag honom ner för trappan. Snabbt bytte de några ord innan han öppnade dörren och klev in, med mig hack i häl. Det stora rummet innanför dörren bestod av soffor med ett tiotal ungdomar sittandes, en bar i ena hörnet där en tjej i jeans och blus stod och blandade en drink till en kille som satt på en barstol och några enstaka dörrar längst väggen. En efter en vände personerna i sofforna uppmärksamheten mot oss.

"Nu får du för fan lägga av med att ragga upp tjejer och dra ner dem hit" skämtade en kille i soffan och några skrattade.

"Hah, som om han någonsin skulle kunna ragga upp mig, sorry boo du är inte min typ" sa jag och tittade på Dante med en medlidsam blick. Nu började alla i sofforna skratta och några ropade "OOOOH". Dante fake-grät, men började sedan skratta han med. En av de blonda tjejerna i soffan närmast oss reste sig och gick fram.

"Tja Eden" sa hon och sträckte fram handen, och jag tog det.

"Elsa"

"Vad gör du här då?" frågade hon sedan medan alla andra i sofforna nyfiket väntade på mitt svar.

"Ja, jag är nyinflyttad här i stan, och jag ville vara badass så jag stack hit för att bli en del av er" Som jag hoppats förstod de att jag skämtade om badass grejen och skrattade. De flesta verkade vara ganska sköna ända. Tjejen i baren kom även fram och presenterade sig som Alice. Efter en stund av pratande fortsatte vi dit vi var påväg från första början, att träffa Max. Dante höjde näven och lämnade tre korta slag på dörren närmast baren. Snabbt ropade en mörk röst "Kom in!" innanför. Sakta tryckte han ner handtaget och puttade upp dörren. Rummet innanför var inte så stort, som ett normalt kök ungefär med en soffa, en fåtölj och ett skrivbord med en dator på. I en av de svarta fåtöljerna satt en kille, något år äldre än mig själv, och höll i en telefon som snabbt smet ned i fickan när han ställde sig upp. Leende gick han fram till Dante och gav honom en brohug, innan han vände sig mot mig. Försiktigt tog han min hand.

"Max, trevligt att träffas. Lindhe har berättat om dig" sa han.

"Jasså det har han?" undrade jag och höll in ett skratt.

"Jadå, han håller aldrig tyst. Och jag håller med honom, du är väldigt vacker" berättade han och blinkade med ögat. Om blickar kunde döda hade Max varit död typ igår. Helst förra veckan, om man frågade Dante. Jag hoppade till av det plötsliga ljudet av en ringsignal. Det var den svarthåriga killen framför mig som snabbt märkte att det var hans egen. Snabbt och smidigt tog han upp mobilen ur fickan och svepte över skärmen för att svara.  

"Tja, vad är det?" sa han till personen på andra sidan samtalet. "Men va fan då... aa vi kommer, ta det lungt okej? Nice" fortsatte han innan han drog ned telefonen från örat och la på.

"Vem var det?" sa Dante och avbröt den lilla tystnad som lagt sig över oss.

"Ehm, de var Flike. De är nere vid fotbollsplanen, några Skorpioner har börjat hetsa, så vi måste dit" meddelande han" och du ska med" Han pekade med pekfingret på mig, som snabbt fattade vad det var jag skulle göra. Kvickt gick vi alla ut från det lilla rummet ut i det stora, där Max ropade på några att de skulle med och berättade allt som hänt. Han sa även till en av killarna att ta med sig en tom flaska.