Over the world, and back again.

Det hemskaste som kan hända.

"Elise's perspektiv'

jag vaknade av att telefonen ringde och jag försökte få mina ögon vänja sig vid ljuset som kom från telefonen.

Efter en stund så hade mina ögon vant sig vid det starka ljuset från telefonen.

Jag kollade och såg att det stod

"OMAR💓" i stora bokstäver.

jag svarade och märkte att jag lät ganska sur.

(E= Elise och O= Omar beroende på vem som pratar.)

E - "mm hej.."

O - "Hej gummis, vad gör du?"

E - "sover du väckte mig" mumlade jag.

O - "sorry, trodde faktist inte du sov klockan är nästan fyra på eftermiddagen. Hur länge var du vaken igår eller? Var du på fest?"

E - "jaa det var fest hemma hos Emma, jag var där med Nicole och dom." sa jag och gäspade högt.

O - "förstår att du sover då. Hur är det med William?"

han tystnade och ångrade nog att han frågat. Fast han visste ju allt det där om han, William är min lillebror han är 13 och han har leukemi och jaa det är därför han undrade hur han mår.

E - "åå jag var hos han igår på sjukhuset han mådde jätte bra för en gång skull! Han orkade till och med att gå till cafeterian och det brukar han ju inte orka. Han är stark, han har gjort sjukt många framsteg!"

Jag log stort för mig själv. Jag var så stolt över att han nästan klarat det, att han tagit sig igenom den skiten att han inte gett upp en enda gång.

O - "åå gumman jag är så stolt hälsa han det! Och imorgon ses vi då kommer jag upp till Stockholm igen och stannar där okej?"

E - "jag längtar otroligt mycket,

dom här veckorna ska jag få va med mitt allt. sju veckor och sen åker ni.

sju veckor med den jag älskar mest!"

O - "love u babe."

så la vi på.

Gud vad jag älskar han srsly,

han är det bästa som hänt mig.

okej han är känd och jag får skit för att jag är tillsammans med han med det är så värt det, för han är mitt allt min egen prins.

Jag slängde ett öga på klockan som stod på nattduksbordet klockan närmade sig redan fem. Alltså Gud jag började få smått ångest över att jag inte gått upp än.

Jag drog snabbt på mig ett par tajta jeans och en tröja. Jag gick ner för trappen och ut i köket och funderade på var mamma och pappa var.

Då såg jag att det låg en lapp på bordet där det stod,

"Godmorgon gumman, vi åkte tidigt till sjukhuset i dag, vi kommer sen! Kram mamma < 3''

Jag gick ut i vardagsrummet och kröp ihop i soffan, jag måste ha somnat för jag vaknade av att det ringde.

{sätt på Im in here, med sia och ha på den resten av kapitlet.}

Det var mamma, jag svarade så fort jag kunde.

(M= mamma och E= Elise)

M - ELISE DU MÅSTE KOMMA NU!

skrek hon samtidigt som jag hörde hur hon grät, mamma brukar inte gråta så jag blev genast orolig.

Mer hann jag inte säga innan hon lagt på. jag visste att det måste vara något med William.

När jag insåg det tog jag telefonen och sprang ut genom dörren, jag tog inte ens på mig ett par skor jag sprang.

Det fortaste jag kunde, jag tror aldrig jag sprungit så fort innan..

sjukhuset låg bara tio minuter bort och snart var jag där.

Jag sprang igenom korridorerna och nu kunde jag dom nästan utantill efter alla gånger jag vart där, vita korridorer allihopa men det fanns ändå alltid något som skiljde dom åt.

Jag sprang till korridoren där jag visste att Williams rum var, när jag kom fram stod mamma och pappa där.

Mamma stod och grät mot pappa och en doktor stod och kollade bekymrat mot dom.

Jag sprang mot hans rum och in genom dörren och han låg där..

alldeles stilla och alla apparater var avstängda, jag sjönk ner framför sängen.

Det kunde inte vara sant..

HAN KAN INTE VARA DÖD.

"NEEEEJ!!!"

skrek jag det högsta jag kunde.

"DET FÅR INTE VARA SANT!!"

tårarna bara rann och jag ville bara lägga mig ner och dö..

lägga mig ner och dö och aldrig, aldrig mera vakna igen.

det kan inte vara sant han kan inte vara död, inte min egna lillebror..