Clair- Uppgörelsen

Kapitel 3 Offret

Hur ska jag hinna fatta ett sådant beslut på mindre än fem minuter? Hur ska jag kunna bestämma vem som ska överleva och vem som ska offras? Fast egentligen behöver jag inte bestämma något. Jag kanske hinner härifrån innan tiden är ute. Det var trots allt ett alternativ, men om jag gör det kommer jag att vara en fegis. En person som inte vågade kämpa och tog den lätta vägen ut. Som flyr från alla hot. Jag kollar på klockan, en minut kvar. Det är försent... Frågan är bara vem ska dö?

Jag dras tillbaka till verkligheten av att en ringklocka ringer.

– Tiden är ute. Vem vill du ska dö?

– Snälla, gör inte det här... Jag lovar att jag kommer göra allt ni säger!

– Bestäm dig nu, annars dör båda två.

Jag hör ett gnissel och kollar ditåt. Jag ser att luckan som är under mamma är nästan borta nu. Jag springer dit panikslaget och försöker att hålla stolen stående.

– Du har nu gjort dit val. Du kommer nu få leva med det hela ditt liv.

Luckan under pappa åker snabbt ner och snöret dras snabbt ihop runt hans hals.

Jag kollar oförstående bort. Min pappa var död och allt på grund av mig... Hur ska jag kunna leva med detta faktum? För jag kommer aldrig kunna berätta sanningen för någon, förutom Oscar. Polisen kommer väl antagligen sammafatta allt som ett självmord. För varför skulle dem utreda detta när personen inte har några märken efter fysiskt våld eller är påverkad av något. Allt som fattas för att detta ska verka trovärdigt är ett självmordsbrev och det är inte så svårt att fixa...

Så min pappa kommer betraktas som en fegis, en som plågades av att leva. En person som tog livet av sig för att han inte längre stod ut. Hur ska jag klara av alla blickar som jag kommer få? Hur ska jag stå ut med alla rykten som tex. "Kolla där är hon, jag hörde att hennes pappa hängde sig. Om jag var honom skulle jag gjort likadant, för vem skulle kunna leva med henne som sin dotter?..." Värst av allt kommer jag inte kunna säga emot, för jag kommer inte kunna berätta sanningen.

Även om jag skulle göra det skulle dem tro att jag var knäpp och att det var kanske därför min pappa begick självmord. Jag kanske hamnar på ett psyk hem för att dem inte hittar någon lösning.

Sedan kommer det väl bli värre berättelser för att jag hamnade här...

Jag dras tillbaka till verkligheten när jag hör något brista och ser repet runt mammas hals börjar dras ihop...

Va? Skulle inte min mamma bli befriad nu?! Eller tycker dem att båda ska dö för mina misstag?

Jag börjar gå mot mamma som står tre meter bort. För jag måste försöka göra något... För det kan väl inte bli värre än vad det redan är?

Som svar på min fråga börjar en skärm lysa på vägen. Jag kan se Oscar sitta på en stol, men han har andra kläder på sig. Vad gör han här? Jag vill trots allt inte förlora honom också...

Jag rycks ur mina funderingar när jag hör en röst från skärmen.

– Det är nu dags för dig att få veta sanningen, hur allt började och varför...