Clair- Uppgörelsen

Kapitel 9 Koman

Jag känner en djup smärta i ansiktet och i ena benet. Jag sätter mig försiktigt upp och kollar mig omkring. Min blick stannar på en okänd person som sitter i stolen bredvid min säng. Vem är han och vad gör han här?

Precis när jag ska börja prata, kommer en kvinna in springandes. Först ser jag inte vem det är, men efter någon minut har mina ögon vant sig vid ljuset i rummet. Det är Vivian min mamma som försökte döda mig... Vivian springer fram till mannen och ruskar om hans vänstra axel. Han öppnar långsamt sina ögonlock och kollar upp mot Vivian.

- Vad är det? Har det hänt något nytt? frågar han.

- Ja, det har skett ett mirakel! Kolla själv, säger Vivian och pekar mot mig.

Jag grips av panik när båda skyndar sig fram till mig. Jag sitter alldeles förstelnad och vet inte vad Jag ska göra. Tillslut säger jag frågorna som jag har undrat över så länge.

-Var är jag? Varför är jag här?

-Du är på CiaintLouis sjukhus. Du var med om en olycka får fyra månadersen. Du skadades allvarligt och hållde på att dö pga att du hade förlorat så mycket blod när ambulansen annlände till olycksplatsen. ambulansteamet lyckades stabelisera dina hjärtslag, men du hamnade i koma. Sedan dess har du legat i koma.

Chockat kollar jag på båda två. Har jag legat i koma i fyra månader? har allt som jag har ''upplevt'' den senaste tiden varit en dröm? eller är allt detta ett påhitt?

Jag öppnar min munn. Beredd på att ställa frågan som jag har varit rädd för ska vara sann.

-Var jag aldrig kidnappad och torterad?

-Självklart inte. Vem skulle kidnappa dig och varför isåfall? varför skulle någon vilja skada dig?

-Jag vet inte, men det var så verkligt. Det kändes som att det var på riktigt....

Jag kollar osäkert på mamma. Nu måste jag ta reda på om det hon påstår är sant, och det finns bara ett sätt att göra det. Jag måste kolla om lappen i mina byxor är kvar. Lappen som jag skrev ner till Oscar och bilden på pappa och mamma.

-Mamma, var är mina kläder?

- Dem ligger i en påse bredvid din säng.

Jag lyfter upp påsen och rotade runt. tillslut när jag hittade vad jag letade efter, tog jag försiktigt upp dem. Efter att jag hade lagt mina blodiga och trasiga byxor på min säng, sträcker jag ner händerna i fickorna. Tillslut får jag tag på något och tar upp det. Det var ingen lapp, utan en ihop vikt bild. Jag viker skakigt upp den. Först vågar jag inte titta, rädd för att det ska vara sant...

När jag tillslut kollar ser jag mamma och pappa hängandes i rep. Skakigt vänder jag till baksidan av bilden. Jag ser Oscars sista varning '' Lita inte på någon''