Du Gör Mig Hel •• f.s

2.9

2.9

Eftersom Felix hade jättemycket träningar inför konserten hela veckan, och jag och Iris inte riktigt pratade med varandra, så hade jag inte så mycket att hitta på. Jag ville inte ringa Oscar eller Ogge, för det skulle kännas lite konstigt att vara med någon av dem utan Felix.

Jag låg på min säng, och skrollade igenom gamla sms med Felix. Det gjorde jag mest för att jag saknade honom, och ville ha honom vid min sida just nu. Men han var upptagen, och kunde såklart inte bara lägga allt annat åt sidan bara för att jag kände mig lite ensam. Det han gjorde just nu var viktigare.

Jag absolut hatade att känna mig ensam, jag hade inte känt så på ett ganska långt tag - men nu när jag väl gjorde det så kändes det som att det aldrig riktigt försvann. Allt jag ville var att ringa Felix, säga att jag saknade honom, sen skulle han säga att han var på väg hit och var här om tio minuter. Men det var inte så. Felix var på träning till ikväll och hans mobil var antagligen avstängd just nu.

Varför var mitt humör så beroende på att Felix skulle vara vid mig? Jag kunde klara mig honom innan vi var tillsammans, och det borde jag kunna nu också. Men det var svårt, eftersom jag var så van vid att vara runt honom så ofta. Felix gjorde mig glad, och jag ville väl antagligen inte att den känslan skulle försvinna.

När jag kände hur tårarna började komma krypande så visste jag att jag behövde tänka på någonting annat. Men det gick inte. Jag ville tänka på Felix. En ensam tår rann ner för min kind, och sen en till, och en till. Varför grät jag ens? Jo, just för att jag ville ha hans armar runt mig. Jag ville känna värmen från hans kropp mot min, och mest av allt så ville jag trycka mina läppar mot hans. Jag ville känna den där pirrande känslan i magen.

Kom bara hit.

Jag ville inte ens stoppa tårarna längre. Nu grät jag inte bara över Felix. Jag grät över att min bästa vän kanske inte ens var min bästa vän längre. Jag grät över att jag saknade hur mamma brukade vara. Tårarna rann ner för mina kinder var för att jag önskade att allt kunde bli okej. När jag var med Felix så kanske det kändes som att allt var okej, men när han inte fanns här för att få mig att må bra - då kom verkligheten ikapp.

Jag reste mig upp från sängen och gick ner till köket för att ta något att äta. Det var helt knäpptyst då mamma var på jobbet, så det spelade ingen roll att mitt smink var smetat runt ögonen och mina ögon var röda. För ingen skulle se mig.

När jag satt vid matbordet så knackade det på dörren. Jag suckade högt och reste mig upp. Vem kommer nu, klockan nio på kvällen? Jag reste mig trött upp och gick fram till dörren, när jag öppnade så var det nästan så att jag började gråta igen.

Felix.

"Igen? Har inte du träning?" skrattade jag.

Han log. "Jag kan gå om du vill det?"

Jag tog snabbt tag i hans arm och drog honom tillbaka. "Nej, nej. Nu när du är här kan du ju lika gärna stanna."

Felix gick in och drog av sig sina skor och tog av sig jackan. Sen slösade han ingen tid alls, utan pressade sina mjuka läppar mot mina. Jag njöt av känslan som jag tidigare saknade så mycket. Jag lekte med hans hår, som inte täcktes av någon keps eller mössa idag.

"Jag saknade dig", sa han sen, när han vilade sina händer på mina höfter.

Jag log. "Tro mig, jag saknade dig mer."

"Men du, har du gråtit?" Felix ansikte ändrades genast från att se glatt ut, till oroligt. Fan.

"Ja," sa jag tyst. "Men nu är jag okej."

Han la ena armen runt mina axlar. Då han var längre än mig så tittade jag upp på honom, och han ner på mig, båda med stora leenden på läpparna. "Säkert?"

"Absolut", jag nickade mot honom. "Jag är helt okej."

"Bara helt okej?" Han höjde ögonbrynen.

Jag suckade. "Ja. Jag är okej. Oroa dig inte."

Det ville jag inte att han skulle göra heller. Felix behövde inte oroa sig. Jag var okej, och det räckte. Just nu när jag var med honom kändes allt bra. Men sen, när han gick hem, så släppte det. Felix fick mig att må bra, men när han inte var här, vem skulle göra mig lycklig då? Det fanns ingen annan.

"Jag vill bara att du ska vara mer än bara okej," Suckade Felix.

Jag började gå upp för trapporna. "Men det räcker med det. Jag är verkligen okej."

Felix stannade upp bakom mig och greppade tag om min hand. "Du är inte okej, eller hur? Snälla berätta bara vad som har hänt. Jag vill inte se dig ledsen."

"Jag är inte ledsen", egentligen ville jag inte bli irriterad på Felix. Jag ville vara glad nu när han var här. "Felix, jag är okej."

"Det vill jag inte tro på", sa han tyst.

Jag skakade på huvudet och suckade. Alla celler i min kropp sa åt mig att inte bli arg, att inte bli sur. Men ändå så gick jag upp för det sista av trappan och sen in på mitt rum. Eftersom jag redan hade mjukiskläder på mig så kröp jag bara ner under täcket. Jag släckte sänglampan bredvid sängen, och blundade.

A/N; LYSSNA GÄRNA PÅ 97 WAYS HÄR, JAG GJORDE DET NÄR JAG SKREV, OCH GRÄT SOM EN LITEN BEBIS.

En tår rann ner för min kind, och jag kände bara hur klar jag var med att gråta. Speciellt över Felix. Han gjorde mig så glad. Nu hade han säkert redan gått hem. Lämnat mig här. Jag klandrade honom inte. Det var inte direkt såhär en flickvän skulle vara.

Men sedan kände hur någon lyfte på täcket och en varm kropp kröp ner bredvid mig. Jag visste mycket väl att det var Felix, och det satte genast ett stort leende på mina läppar. Eftersom jag låg med mitt ansikte mot hans, så kände jag snart hans läppar mot mina. Han la sina händer på mina höfter och drog mig närmare honom. När jag drog mina läppar ifrån hans så kramade jag om honom mjukt, och då började tårarna rinna ännu mer. Inte för att jag var arg, eller sur på honom - speciellt inte för att han bara brydde sig om mig.

Nej, jag grät för att jag insåg hur mycket han betydde för mig. Såklart hade jag vetat det innan. Men nu, när jag trodde att till och med han hade gett upp på mig, precis som alla andra alltid gör - och Felix ändå kom tillbaka - då visste jag varför jag älskade honom så mycket.

Jag älskade inte honom för att han var med i något pojkband, det brydde jag mig inte alls om. Jag älskade inte Felix för bara hans utseende. Jag älskade Felix just för att han brydde sig om mig, för att han fick mig att vara lyckligare än vad jag någonsin varit. Han fick mig att känna mig speciell, och han fick mig att känna någonting jag aldrig känt förut. Felix fick mig att må så jävla bra, och aldrig någonsin skulle jag kunna tacka honom nog för det.

Jag älskade Felix för att han var Felix.

-

ja jag gråter

OCH 14K LÄSNINGAR TACK SÅ OTROLIGT MYCKET JAG ÄLSKAR ER OCH NI ÄR BÄST I VÄRLDEN, TACK FÖR ATT NI LÄSER