Omöjlig att glömma

Kapitel 1

"Så hur funkar det i den nya lägenheten?" Fråga mamma och tog en tugga av sin mat.

"Det går bra. Skönt att vi fått vårt egna" jag kollade ner på Leo som forfarande låg och sov i vagnen. Jag är så lyckligt lottad som har honom utan honom så vet jag inte hur jag hade klarat mig. Vi har äntligen flyttat till vår egna lilla lägenhet efter att ha flyttat typ 3 gånger den senaste typ 2 året. Så det känna verkligen skönt att ha vårt nu och där lär vi stanna ett tag.

"Jag är så stolt över dig" sa mamma och tog min hand som låg på bordet. Jag vände upp blicken mot henne och såg att hon var tårögd.

"Mamma inte gråta här" sa jag på skoj och kolla runt på alla andra som satt på uteservering.

"Jag kan inte rå för det" sa hon och skratta, diskret torkade hon bort tårarna. Älskade mamma. Jag såg verkligen upp till henne och så glad att Leo har henne som mormor.

"Jag tror vi ska börja gå innan han vaknar. Tack för lunchen mamma de var verkligen mysigt" sa jag och reste mig upp.

"De är så tråkigt där hemma nu när ni flyttat ju" sa hon och krama om mig.

"Tyst kan jag tänka mig det är" sa jag och vi båda skratta. "Men vi hörs nån annan dag, hejdå" sa jag och vinka hejdå till mamma och började gå. Det var verkligen toppen väder. Sommaren hade kommit tidigt, det var slutet på maj och den var redan varmt och hade varit det hela maj. Jag hade hittat en lägenhet ganska centralt i Stockholm så jag kunde ta mig ganska lätt överallt utan bil vilket är skönt. Efter jag fick reda på att jag var gravid flyttade jag hem till mamma och pappa igen efter jag nyss hade flyttat hemifrån några månader innan. Det var skönt att ha mamma och pappas hjälp det första året men samtidigt är det skönt att vi fått vårt egna nu. Allt runt omkring mig är ganska rörigt. Att förklara allt för någon ny är inte lätt, kanske därför jag håller mig till dem jag har. Plus att alla andra 21 åringar föredrar ju inte att sitta hemma varje helg utan ligger oftast däckad i någon buske.
Min uppmärksamhet riktades ner mot Leo då han börjat grina.

"Scchh" försökte jag och vagga lite i vagnen medans jag letade efter tutten. Bingo. Jag stoppa in den och han lugnade sig direkt. Jag skulle börja gå igen då jag krokade med någon eller någon gick in i oss.
"Oj ursäkta" sa jag och vände upp blicken mot ett gäng killar. Hela jag stelnade till, det kan inte vara sant. Framför mig stod just han. Han som lämnade oss via ett brev. Han jag trodde att jag aldrig skulle se igen. Han som i Adrian, Adrian Berg...

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••sorry kort första kapitel blir längre senare. Hoppas ni gillar kan bli en del tillbaka blickar i början på saker som har hänt innan.