Född som jag

Kapitel 1: Moa

Jag och Linnea har bestämt oss för att mötas på taket, skolans tak. Det är där vi brukar träffas på kvällarna när vi inte har något annat att göra. Det är vårat ställe, vi har aldrig sett eller träffat någon där innan och vi har träffats här i mer än ett halvår nu. Jag och Linnea är bästa vänner, i skolan utanför skolan.

Jag ser Linnea komma mot mig med sin tygväska som vi sydde i slöjden förra terminen. Den är full med grejer som alltid. Hon packar alltid med sig för mycket saker men det är sällan onödiga saker som tur är.

Vi står nedanför vägen upp till taket, jag kan ta mig upp själv medans Linnea behöver hjälp att ta sig upp. Jag tar emot väskan och sedan hjälper jag henne upp.

Ikväll hade hon med sig precis de bästa sakerna. En filt att sitta på, hennes lilla högtalare,godis och läsk. Det skriker myskväll med den bästisen vän i hela världen.

Efter tre timmar av snack och skrattkramper kollar Linnea på sin mobil och ser att hennes pappa har skrivit att det var dags att komma hem.

>> Pappa skrev att det var dags att komma hem men du kan ge mig grejerna i morgon om du ska stanna kvar?<< sa Linnea medans hon reser på sig.

>> Ja....... Jag tror att jag stannar ett tag faktiskt, men behöver du hjälp ner haha?<<

>> jag behöver alltid hjälp ner.<< svarade Linnea snabbt och skrattade till.

Efter att jag suttit och kolla på telefonen ett tag tycker jag att jag hör någon klättra upp

>> Det kan inte vara Linnea<< viskar jag till mig själv och sedan smyger jag snabbt bort till den skorstens liknande saken och sätter mig med ryggen emot och kikar mot stället där man kommer upp och när jag precis tror personen gett upp ser jag plötsligt en hand och en arm som letar efter ett fäste för att komma upp.

Efter att jag hörde hur personen hör jag hur personen stannar vid mina saker och sedan sätter sig på filten. Jag vågar sticka fram huvudet lite och då ser jag att det är en kille, en vältränad kille dessutom. När jag tänker ta fram min mobil och skriva det till Linnea ser jag att han håller i en telefon som ser ut som min och jag hittar inte min. Det betyder att han håller i min telefon som inte har någon kod eftersom jag aldrig brukar ha något att dölja eller så men nu önskar jag att jag hade haft det så han inte skulle kunna kolla igenom mina sake. >> Va fan<< viskar jag för mig själv och då helt oväntat säger han >> det är bara komma fram jag vet att du är där<<