Drömmen, jag aldrig kommer glömma

Kapitel 5- Mötet

Nu kmr det! (Det nya kapitlet) sry för jävligt dålig uppdatering. Har haft de lite jobbigt senaste tiden..

Omg fattar nt att jag rita den bilden, men skit samma här e de!!!!!

- Sissa's perspektiv -

Det hade nu gått några dagar sen jag kom hem från sjukhuset efter att jag har legat i koma. Ingen vet vad som hände med mig, ingen förutom jag och den svarta vargen. Jag vet att de kommer tro att jag är galen om jag säger exakt vad som hände, så därför har jag inte berättat...

Jag kan inte sluta tänka på vargens bruna ögon, dom påminner lite om... Andreas ögon. Men det kan inte va han som va vargen , för de finns ju inte varulvar.

-Mamma, jag springer en runda i skogen. Sa jag när jag stod vid ytterdörren beredd på att smita ut innan hon hann svara. På sistone har jag varit mer och mer intresserad av att röra mig i skogen. Jag har också märkt andra konstiga saker, som att jag ser, hör och luktar bättre. Det som jag mest oroar mig för är drömmen, var den verklig?

Jag börjar jogga längs den smala stigen som börjat bildas där. Vädret är fint och härligt och jag springer snabbare och snabbare. Jag susar fram mellan träden på min lilla runda som jag alltid brukar springa.

#hemma

När jag duschat går jag och klär på mig. Varje dag har jag tittat ut genom mitt fönster ner på baksidan av huset, det är aldrig någon där men idag ser jag något som tittar på mig.

Sakta går jag runt husknuten och ser att han redan tittar på mig, igen. Jag vet inte om jag borde göra detta men vad kan hända?

-Va det du som gjorde allt så konstigt? Frågar jag och han nickar sakta samtidigt som han tar ett steg närmare mig. Jag backar snabbt ett steg bak lite för snabbt kanske..

- Jag kan förklara, bara du ger mig tid. Den doften som man känner när man hittar sin mate kände jag när du va mänsklig. Säger han osäkert och tittar upp på mig. Känner du den nu?

Jag känner den goda, eller himmelska doften, men förstår inte vad han menar med "mate" och tittar därför bara oförstående på honom.

- En mate ä..

Han blir avbruten av den brännade smärtan som vi båda känner på utsidan av våra händer. Jag ger ifrån mig ett litet pipigt ljud och i ögonvrån ser jag Andreas göra en smärtsam grimas.

Efter ett tag slutar smärtan och först tittar vi på varandra och sen ner på våra händer. På min hand va det en stående varg som ylar, ritad med tunna streck, och i vargen står det ett namn, Andreas.

- Vi är mates

/Kommentera gärna om ni vill att ngt speciellt ska hända!

Abrazos A!