Don't talk to strangers (Jason Mccann)

Chapter 1. Dont talk with strangers

Jag drog min hand genom mitt långa blonda hår frustrerat "Hur ska jag komma hem då?" Frågade jag irreterat "Jo du , det är tyvär inte mitt problem" svarade min mamma i andra änden av luren "på sätt och vis är det ditt problem efter som jag är ditt barn , är ju jag ditt problem" svarade jag argt "Jag har inte tid med det här Madison! Jag ska precis gå på flygplanet , ring mig när du kommit hem" sen var det tyst på andra linjen vilket tyder på att mamma lagt på. Jag gick fram och tillbaka vid den lilla kanten intill stranden , desperat letande efter någon som skulle kunna ge mig skjuts hem , tyvär hade inte jag den turen just nu .. Hur jag hamnade här föresten? Jo , dom hade ett litet strand party här inatt , och såklart var min mamma övertygad om att jag inte skulle gå hit, vilket jag ändå gjorde , som ledde till att jag nu står mitt ute i natten , helt ensam letande efter en bil .. "Behöver du skjuts hem?" Sa en röst bakom mig , jag vände mig snabbt om och kollade vem rösten tillhörde , en kille i kanske 19-20 års åldern nästan lite guld brunt hår antar jag eftersom jag inte såg så mycket av håret på grund av att han hade en snapback på huvet , en väldigt attraktiv kille skulle jag kunna säga till min stora förvåning "uhm" svarade jag och tänkte till 'jag är ju faktiskt desperat efter skjuts .. Men tänk så är han kidnappare? Eller ännu värre! Mördare?!' Tänkte jag "det är lungt , jag är inte farlig säg bara vart du bor så släpper jag av dig där" log killen som om han läst mina tankar jag ryckte lätt på axlarna och hoppade in i hans bil som nu råkade vara typ min dröm bil , en vit ferrari OMG.
"Så vad gjorde du där ute helt själv?" Frågade killen "uh , smet ut till en fest" skratta jag "oh" skrattade han som svar. På nåt sätt skrämmde killen mig , jag vet inte varför jag kände mig bara intr trygg i samma bil som killen.
Efter en stund svängde killen in på en väg som jag visste inte gick till mitt hus "men det här är ju inte vägen hem till mig?" Sa jag lite orolig "seriöst? Trodde du verkligen jag skulle lämna dig hemma?" Skratta han dumt "vet du inte vem jag är?" Log han lite onskefullt jag skakade på huvet , hur skulle jag kunna veta vem han är? "Dont talk to strangers baby , och viktigast av allt hoppa aldrig in i en bil med en" sa han och log med ena mungipan. 'Blev jag just kidnappad? Är jag kidnappad?!' Tänkte jag och kände paniken stiga "släpp ut mig!! Låt mig gå snälla släpp ut mig!!" Skrek jag panikslagen "men håll käften!" Ropade killen argt "snälla" grät jag och la huvet mot bilfönstret och tillslut tog sömnen över

(Detta kapitlet var väldigt kort och tråkigt men jag lovar att det kommer bli bättre och längre kapitel senare!)