Året var 2052 när Fredsdemokraterna tillsammans med Sveriges missionärer vann röster. När Sveriges missionärer nådde över 2 procent spärren, var man inte rörd och säkrade sig med att socialisterna skulle sluta upp med de borgerliga partierna. Vilket de också gjorde. 4 år gick och läget i sverige tycktes vara stabilt. Köerna till sjukhus och vårdcentralen minskade, studenter fick ett utökat studiestöd och pensionärer tycktes också få det bättre. I Sveriges skolor började man till och med utarbeta ett slags kvoteringssytem för integration och närhetsprincipen slopades. Fler kvinnor hade avslutat sina utbildningar och kunde få samma lön som sina manliga kollegor. En stor skillnad hade skett då arbetsmarknaden hade fått fler aktieägare, piloter och bankmän som numera var kvinnor. FN hade under flera mandat valt kvinnor från olika delar av världen. Omvärlden ansåg och insåg värdet av kvinnors rätt att vara lika männen. Det var allmänt accepterat, att ha kvinnor i maktposition.
Vid det läget var jag redan färdigutbildad och jobbade som sekreterare på riksdagen. Mina uppgifter var prestigelösa, då jag var precis i början av min karriär men jag var glad bara över att bygga upp mitt vuxna liv i Stockholm och ha riksdagen som sin arbetsplats. Min pojkvän hade fått en tjänst på internationella företaget som arbetade med biståndsstöd för u-länder. Han var kommunikatör där, vilket innebar att han fixade kontakterna mellan Sveirge och respektive land som önskade att upprätta ett långt samarbete med Sverige som biståndsland.
Både han och jag trivdes på våra arbetsplatser och hade vänner från olika delar av världen och de som var från början födda i Sverige. Vid den tiden hade Sverige förvandlats till det nya USA. Alla kallade sig svenskar och man tog inte skillnad på svensk och svensk. Kraven på att få stanna sverige blev lika de i USA. Du var tvungen att kunna svenska och nu slopades uppehållstillståndet, nu skulle du pricka in vissa kriterier som skulle leda till ett svenskt medborgarskap.
Vissa förändringar som infördes och lagstiftades i början av de borgeliga som fick igenom sitt förslag tycktes inte vara farliga. Jag tyckte tvärtom att det var bra, att leva i ett demokratiskt land inte bara innebar att ha rättigheter utan också skyldigheter, att bidra och att bli en del av den svenska kulturen och samtidigt kunna leva ut sina traditioner på sitt egna sätt. Jag och min pojkvän bodde i en liten 2a utanför Stockholm och hade ett lyckligt liv. Vi hade en bil och en utsikt över en del av området Solna,dessutom gick tågen tätt som tätt till Stockholm. Vi får heller inte glömma vår katt, Simba, om det är någon som trivdes i grönområdet så var det han.
Mina föräldrar hade vi det laget flyttat till Göteborg och köpt sig en villa på Lindholmen. Efter många år av slit och utveckling och lån av pengar, lyckades deras företag bli en av de mest framgångsrika i Sverige. Nu hade de en liten kedja på 5 företag över hela Sverige. Trots deras invandrarbakgrund, lyckades de skaffa sig ett anständigt liv i ett främmande land. Efter att ha bott i Sverige i runt 20 år kunde både mina föräldrar och jag alla sociala koder och oskrivna regler som fanns i Sverige. Min bror läste sitt andra termin på ekonomiprogrammet och hade planer på att bli en internationell mäklare. Han hämtade mycket inspiration från Magnus Eklund, miljonärmäklaren i New York.
Vi tillhörde den gruppen som i de främlingsfientliga svenskarnas ögon hade "lyckats assemilera sig till den svenska kulturen" För visst firade vi både julafton och sjöng "du gamla du fria," på skolavslutningar och dansade runt midsommarstången. Jag hade aldrig en tanke på hur det var att vara utstött på jobbet eller inte accepterad på grund av sitt ursprung. På den svenska arbetsmarknaden gillade man ett väluppfostrat uppförande och en perfekt svenska, hade man dessutom lyckats med att åstadkomma något, fick man stor respekt från sin arbetsgivare. Den dolda rasismen som hade existerat hade på något sätt försvunnit, man var stenhård på att endast utgå från kompetens och inte bakgrund när man anställde en person.
