Tonårsdepression Miriam

Sida 3

Miriam var en sån tjej som alltid var glad och skrattade, hon såg ut som alla andra tjejer, och till ytan var hon som alla andra tjejer också, men skenet kan verkligen bedra.

Miriam har blivit misshandlad ända sedan hon var liten, hon blev aldrig slagen, dök aldrig upp med blåmärken eller liknande. Men det hon blev utsatt för var så mycket värre ändå.

När man är ung och bor i ett destruktivt hushåll så förstår man inte vad man utsätts för. Man förstår inte att det är onormalt att bli kallad fet, ful och värdelös av dem som ska uppfostra dig, dem som ska älska dig mest av alla.

Om dem som ska älska dig mest i hela denna världen inte ser dig som något annat än ett misslyckande, vem fan ska då tycka något annat?

Hon fick alltid höra att hon inte kommer bli något, att hon inte duger till något och att hon aldrig kommer bli älskad.

Miriam trodde på sin mor såklart, och började intala sig själv att det var sant. Om hon inte kommer bli något, varför då ens försöka?

Fler år gick, och skällsorden slutade aldrig. Miriam tog åt sig mer och mer för varje månad som gick.

När hon tittade sig själv i spegeln på morgonen så tog hon sig sin goda tid. Inte för att fixa sminket, håret eller för att beundra sig själv. Nej, Miriam låste sin sovrumsdörr, satte sig på golvet och stirrade in i spegeln och undrade varför hon ens levde.

Hon stirrade med tom blick in i spegeln, hon tittade på sin hemska kropp och intalade sig själv att hon var tjock, alldedes för tjock. Hon tittade på sitt eget ansikte och brast ut i gråt, men tyst. Då hon visste att hennes mor bara skulle säga att det var bra att hon insåg hur hemsk hon var. Miriam visste, hon visste mycket väl hur oduglig hon var.

Hon försökte bli accepterad, bli vacker även fast ingen förutom hennes mor hade sagt att hon var något annat.

Hon började med att skippa frukosten på väg till skolan, och det fick henne att känna sig nöjd. Som att hon faktiskt var på rätt väg. Men såklart, det räckte ju inte med att skippa frukosten. Så hon började hoppa över lunchen också.

Hon sa till sina vänner att hon alltid äter en sådan stor frukost, så att hon aldrig är hungrig på lunchen. Dem trodde henne såklart, för Miriam var ju en sådan glad tjej, med den perfekta familjen utifrån.