Tonårsdepression Miriam

Sida 4

Då hon kom hem och hennes mamma hade ställt fram middagen på bordet sa hon bara att det var god mat på skolan, så hon hade ätit nog för en hel arme, med ett glatt skratt efteråt.

Det blev aldrig några frågor, då det bara var bra att hon höll sig undan. Hennes mamma ville aldrig egentligen ha något med henne att göra, det var säkert.

Miriam som vanligt tog av sig skorna och låste in sig på rummet.

Hon lade sig direkt i sängen, startade en alldedes för sorglig låt och började tänka på hennes liv.

-Fyfan, vilket jävla skitliv.

Viskade hon till sig själv.

Hon minns alla familjeträffar, då hon blev inlåst på rummet, då hon aldrig var bra nog för att visas upp.

Hon minns alla födelsedagar, där hon blev bortglömd.

Inga julklappar minns hon, inga födelsedagspresenter minns hon heller.

-Jag är inte värd några jävla presenter ändå, skräp är jag!

Råkade hon utbrista. Musiken pausades i några sekunder, för att försäkra att ingen hörde henne.

Miriam hade varit ganska uppsnurrad på sistone, då hon bara levde på Cigaretter och vatten.

Hon funderade på att bara sova den dagen, men monstren i huvudet tillät det inte. Istället lyfte hon på madrassen och tog fram ett rakblad.

Nu vet jag vad du tänker, att hon var en av dem ''emo'' barnen som skar sig och spelade svår. Men absolut inte

Ingen visste att Miriam skadade sig själv, inga vänner, inga familjemedlemmar ingen.

Hon visste att hon förtjänade det, så alla hade nog bara tyckt det var bra, och uppmuntrat henne ändå.

Hon skar sig, tillräckligt djupt för att ta bort smärtan i några ögonblick, men inte nog djupt så att hon skulle behöva åka in på sjukhus. Det viktigaste var att ingen fick veta.

Ingen fick heller vetaatt 13åriga Miriams kostcirkel bestod av Cigaretter, whisky och piller hon fickav sin alldedes för gamla