Jul under kupolerna

Mays julafton

"klockan fem på morgonen är ett torn högre än jag själv ... "
Kristian Lundberg (Dikter, Wahlström & Widstrand 1996)

Kriminalinspektör May Born suckade och stängde av holomusiken genom att vidröra höger öra. Den isländskt entoniga musik som fungerat så bra under hennes kvällspass i centralpolisens högkvarter på våning 82 i västra centraltornet gjorde henne nu bara deprimerad. Den mörka stämningen passade visserligen perfekt till den utsikt hon hade över megastaden Stockholm denna mycket sena decemberkväll år 2346, men det fick räcka nu. Islands öde fick inte bli deras – Stockholm skulle överleva både översvämningar och solstrålning på något sätt.

Det fanns alltid ett sätt.

Brottsligheten denna julaftonskväll var begränsad till syntspritfylla på stadens underjordiska krogar, i tunnlar vars ständiga brist på dagsljus bara spädde på depressioner och destruktiva tendenser. Inte så att stadens rikare befolkning ovan jord var nyktrare – snarare bara mer dekadenta – men där fanns en självsanering och en underlåtenhet att rapportera ordningsbrott. Städade undan gjorde de själva. Hon hoppades att hon själv inte var del av det sista, trots de egna rötterna bland de priviligierade – de som fick se solen, om än innanför glasrutor.

Kvällens interna arbete kunde hon göra utan någon större tankeverksamhet: genomläsning och signering av sina holorapporter från den senaste veckans ingripanden. Några smuggelförsök med varor från Sankt Petersburg, mest spritdrycker av okänt ursprung men också algkaviar som aldrig hade passerat stadstullens kontroller. Några inbrottsförsök i hennes hemmakvarter runt Karlatornet, mest i de lägsta nivåerna ovan jord där säkerhetsnivån inte var lika hög som på de övre nivåerna. Det fanns också några inrapporterade ordningsbrott under Gamla stans kupol, framförallt klotter med slagord i tunnlarna runt tunnelstationen, men också mindre och illegala demonstrationer som dock hade skingrats innan någon patrull hade hunnit till platsen.

Säkerheten hade dragits åt i staden det senaste året, men antalet poliser hade inte ökat i samma takt som oroligheterna. Megastaden var en krutdurk, en där det inte räckte längre med gratis matransoner av alger och holounderhållning, utan stadens befolkning skulle snart kräva mer i takt med att levnadsnivån äntligen började normaliseras efter katastrofen på 2100-talet.

May kände egentligen inget ansvar för att ordna upp något av detta. Själv ville hon helst bara ta sig hem och slänga sig ner i sin gamla Futonsoffa med den sortens fina whisky som bara fanns tillgänglig för överjordar. Urkopplad, avkopplad och berusad. Precis när hon stängt och släckt ned sin holostation och passerat förbi de övriga på skiftet utan att hälsa fick hon ett meddelande från sin whiskyleverantör. En olycka i lagret gjorde att flaskorna inte kom fram till jul. Fan också.

Atmobaren på tunnelnivå 2 var inte den mest respektabla, bara den minst anmälda som låg på väg mellan centralen och hennes lägenhet. Hon kände redan innan hon steg in i den mycket sparsamt belysta baren att en polis i lokalen skulle förstöra stämningen och antagligen få henne serverad sist av alla. Hon vände snabbt in holomärket på rockslaget och tog sedan några snabba steg fram till bardisken. Blickarna på henne ignorerade hon, men May anade att det nog ändå bara var den holografiska julgranen i hörnet av lokalen som tindrade mer än gästernas ögon.

"Vit Atmo?" frågade den manliga bartendern med slingrande tatueringar längs armarna.

Hans blekta stubb på huvudet matchade precis drinken han hade föreslagit till henne och hon log i tanken, men utåt visade hon inget, som vanligt. Istället roade hon sig med att först känna av övriga gäster i närheten: ett ungt par som var på väg hem till någon av dem efter julfesten på kontoret där de jobbade, och en äldre man med portfölj som svepte det ena glaset med grönskimrande gin utan is efter det andra. De övriga gästerna var svårare att läsa på grund av mängden av alkodrinkar som för länge sedan hade grumlat deras tankeverksamhet.

"Whisky. Rent. Flaskan högst upp", sa hon utan att titta på hyllan bakom bartendern.

Han lyfte ner den utan ett ord. Sorten var för dyr och hon var för välklädd för att valet skulle ifrågasättas. May väntade till han hade hällt upp drinken till hälften i det trendigt kupolformade glaset innan hon grabbade tag i det och lyfte det mot munnen. Bartendern backade undan, lyfte handen och kunde konstatera vid kassan att det redan var betalt av hennes handviftande.

Den första klunken hon tog gjorde gott samtidigt som hon ignorerade bismaken, den som alltid gjorde sig tillkänna på grund av att råvaran var alger, men whiskyn var i alla fall inte utspädd. May tog ett djupt andetag och slappnade av lite, men inte för mycket. Hon tittade på glaset i handen och den ljusbruna vätskan som formade en svag virvel när glaset skakade. Läget var stabilt om än inte lugnt. Hon hade full kontroll över skakningarna, i alla fall än så länge.

Hon tänkte för första gången sedan hon gick på sitt arbetspass på sin mamma i Stadshustornet. Från sitt rum i centralpolistornet hade hon nästan kunnat se in i Ilse Borns tjänsterum, men hon var så van vid att hennes mamma arbetade natt som dag, så det var ingen idé att ringa. Ett telefonsamtal på julafton var inte någon tradition – det fanns inte några traditioner i hennes familj som vuxen. May tog en klunk till och funderade på om hon kände någon slags sorg över det, men det var som om hennes familj under nästan ett århundrade hade tagit på sig sorgen över den i princip helt ödelagda staden. Ozonkatastrofen hade gjort att nästan alla givit upp idéer om ett privatliv för egen del. Nu för första gången undrade hon om det hade varit värt det.

Två män, något yngre än hon själv, satte sig vid bardisken någon meter ifrån henne. De var klädda i smutsiga underjordsuniformer som om de just klivit av ett pass i någon avlägsen underhållstunnel. Männen debatterade något och verkade inte riktigt överens. May hörde bara brottstycken av munhuggningen och när bartendern tog två steg mot dem tystnade den ena medan den andra växlade över till viskningar i sin kamrats öra. May som kände berusningen stiga lite för fort bestämde sig för att strunta i att leka polis och höjde istället sitt glas mot dem.

"Överjordshora!" teaterviskade den med stripigt hår utan att se mot henne, medan den lockiga av dem ignorerade kompisens utspel och ägnade sig åt deras barbeställning: två stora Atmos.

May, som i sin tjänsteutövning i underjorden fått höra den benämningen många gånger när hon satte fast varusmugglare, borstade först bort algchipssmulor från bardisken innan hon naglade fast blicken på den stripige snubben. Hon vred sakta på huvudet samtidigt som hon borrade in sig djupt i hans medvetande. Orden som hon uttalade var sylvassa, riktade rakt in i hans huvud:

"Ge mig två sekunder och de ransoner av läkemedel som du stulit och gömt undan i ditt privata förråd på nivå 7 för att säljas på svarta börsen kommer att beslagtas. Du kommer istället att tillbringa resten av ditt liv i straffarbete ute på alghedarna under stekande sol i en uniform som du trots hettan kommer att önska att den var ännu tjockare. Du kommer dö i förtid och dina anhöriga kommer i evighet förbanna din brist på solidaritet med staden och dess försörjning. Du kan naturligtvis istället lämna in ransonerna anonymt i närmaste återvinningssug imorgon och jag kommer då att radera den anmälan jag gjort innan den når centralpolisen. Det är ditt val."

Mannen bleknade och ramlade nästan av sin barstol samtidigt som drinken han hade tagit emot från sin kamrat välte och innehållet tömdes över bröstet i hans neddragna uniformsjacka. May svepte det sista i sitt glas och reste sig. Hon gick ut från baren, förbi hologranen, utan att se vad de båda männen gjorde därinne, men av deras röstlägen antog hon att deras jul nu var slutfirad. 

Väl hemma i sin lägenhet i Karlatornet gick hon genast till sängs, men hon kunde inte låta bli att på vägen gå fram till de tjocka glasen i sovrummet för att se om hon möjligtvis kunde skymta om något ljus fortfarande lyste från Stadshustornet denna karga vinternatt i megastaden Stockholm.

* * *