Jul under kupolerna

Toms nyårsafton

"aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnes här."
Erik Johan Stagnelius (Till natten, Lyriska dikter, Modernista, 2016)

Tom Lexler satt i sin barndoms ärvda finsoffa och strök med handflatorna över det blekt sammetsgröna tyget bredvid sig. Det kändes äkta, eller rättare sagt, som han mindes det. Sammet gick självklart inte längre att få tag i, inga naturmaterial kunde tillverkas efter katastrofen och det som eventuellt fanns i lager försvann snabbt iväg till svarta börsen. De holografiska hotellrummen måste forma materialen efter arkivdata, men hur de lyckats få rummet att efterlikna hans och hans föräldrars hem så väl hade han ingen aning om.

Han hörde något skramla från köket, det bekanta ljudet från någon – hans mamma – som förberedde nyårsmiddagen: tallrikar, glas, uppläggningsfat och kastruller. Trippande steg på högklackar till ett annat skåp i köket och ett svagt klirr när hon försiktigt tog fram silverbesticken ur sina filtfodral – de bestick som bara kom fram till sådan här helger och födelsedagar.

Ett hostande avbröt ljuden från köksbestyren, det lät precis som hans pappa. Troligtvis satt han vid köksbordet där ute, kanske redan grå och krum, iklädd en lagad vit skjorta och breda hängslen som höll upp de gamla finbyxorna. Hans lungor blev i förtid överansträngda av det tunga och smutsiga arbetet i de djupa tunnlarna utanför staden och längs murarna, och hjärtat som bultade så varmt för Toms mor slog så småningom ojämnt och han sov ofta oroligt.

Tom satt där i soffan, fascinerad över hur äkta allt kändes, hur den känslan fyllde honom med trygghet och värme. Varför hade han inte gjort det här förut? Var han rädd för att känslorna skulle överväldiga honom och det hela skulle slå över i sorg och självömkan? Skulle May eller någon annan som fick reda på det tro att han höll på att bli galen? Samtidigt visste han att väldigt många människor i megastaden hade förlorat sina anhöriga alldeles för tidigt och att livet under markytan gjorde människor deprimerade.

Det var ändå ingen hemlighet att Tom hellre hade levat i det gamla Stockholm, det där du kunde promenera utomhus på gatorna, sola i vårljuset och till och med bada i Strömmens vatten. Men så kom översvämningarna, och sedan blixten som raderade ut ozonlagret. Det Stockholm som i hans inre var den riktiga staden, var sedan länge nästan helt försvunnen. Igenmurad, överbyggd, urgrävd, som ett mullvadsbo utan in- eller utgång. Överlevnad, men till vilket pris?

Skulle han våga gå in i köket? Hade hans månadslön räckt till för att han faktiskt skulle kunna se ansiktena på, prata med och krama om sina holografiska föräldrar? Han satte till slut ned båda händerna på soffkanten och tog sats för att resa sig. Precis när han sköt ifrån med benen kände han en knackning på sin axel. Tom hoppade åt sidan, hukade sig lite och vred på huvudet. Där, med vattenkammat svart hår, blommig skjorta och en stickad väst utanpå stod hans bror.

"Tommy, har du sett mitt leksakståg?"

Förstummad av det han såg visste först Tom inte hur han skulle svara. Detta var inte hans bror som han kom ihåg honom från det sista mötet utanför murarna, utan ett minne av honom som femåring. En leende knatte som gärna lekte med sin storebror, men som också hade många egna idéer i sitt huvud, varav en hel del av dem gjorde föräldrarna tröttare än vad de redan blev av livet i förortstunnlarna. Han log mot pojken med den oskyldiga uppsynen.

"Brukar du inte parkera det under din säng? Så att du kan leka med det precis när du vaknar på morgonen?"

Den lilla pojken med de pigga, mörka ögonen sken upp och rusade iväg mot ett av sovrummen på andra sidan vardagsrummet. Snart hördes det ljud som av tuffande och tutande tåg. Det hade varit en julklapp det året, så julklappsutdelningen var antagligen redan överstökad. Så många presenter blev det inte de hårda åren, men de nya tunnlarna till Stockholms växande underjordiska tåg hade varit ett av deras pappas arbetsplatser, och den sista bonusen det året hade räckt till material att skriva ut ett tåg som detta i kvarterets hobbyrum.

Det doftade kaffe från köket och han hörde skramlet av koppar. Tom reste sig och gick försiktigt mot köksdörren. Han satte båda händerna mot dörrkarmarna och höjde långsamt blicken. Köket var litet men det fanns ett runt bord som rymde dem alla fyra. Rummet var fönsterlöst som i alla lägenheter på den här tunnelnivån, men den dolda belysningen från väggar och tak fick ändå utrymmet att verka större än det var, som om en jämngrå mulen himmel vilade strax ovanför dem, för att ge illusionen om att de när som helst kunde öppna en dörr och gå ut.

Vid köksbänken stod hans mamma med ryggen mot honom och lade upp småkakor på ett fat. Vid bordet satt hans pappa med huvudet gömt bakom en bok. Plötsligt vände sig hans mamma mot honom och log – ett sådant självklart leende som föräldrar ger barn, det som genast får dem lugna i förvissningen om att de alltid kommer finnas där för dem. Tom log tillbaka, men fick känslan av att hon såg rakt igenom honom, som om han inte fanns där. Hans leende avtog, men han stod kvar och försökte se hur hon egentligen såg ut.

Du är bara ett minne.

Känslan var densamma som när han som liten låg i sin säng och hade släckt sin sänglampa. Detaljer i mörkret var svåra att se, och ju mer han fokuserade på dem, desto otydligare blev dem. Precis så uppfattade han bilden av sin mamma framför honom: det var likt, leendet var detsamma, det något böjda huvudet likaså, men om han tittade på en detalj som hennes händer, färgen på hennes hår eller mönstret på kläderna, så skiftade de färg och blev suddigare.

Tom log igen och nöjde sig med att minnena från denna jul ändå var tydligare än han hade trott. Han skulle ge sina föräldrar varsin kram, sätta sig vid köksbordet, äta av de småkakor hon serverade i väntan på maten och efter middagen skulle de alla fyra vid midnatt ta på sig och åka hissen upp till förortstornets utsiktsplats som bara var öppen efter solens nedgång. Där skulle de se imponerande holofyrverkerierna över Stockholms megastad. I fonden av det spektakulära ljusspelet reste sig den nyrenoverade, förstärkta stadsmuren som en hotfullt hög silhuett.

Bara några år senare skulle muren som räddade Stockholm splittra hans familj.