You & I (1D fanfiction)

Dinner time, London & Starbucks

Taylor hade förändrats en hel del. Hennes förra kolsvarta långa hår var nu blond och kortare. Klädstilen hade också ändrats, förut hade hon mest svarta kläder ( och en skinnjacka men sånna där nitar på axlarna, som jag var alltid rätt att bli stucken av) men nu hade hon en vit spetsklänning och ett par ballerinas.
Hon var verkligen jättefin. De andra i familjen hade förändrats lite också men verkligen inte alls lika mycket som Taylor.
"Hej" säger Taylor och ler mot mig.
"Hej, Gud va fin du är!" Utbrast jag.
Det där var inte ens meningen att säga, men hon var verkligen det.

Efter vi hade hälsat på alla så var det dags för mat.
Pappa (eller mästerkocken som han kallar sig, men tror inte på det han kan inte ens laga spagetti och köttfärssås) hade lagat maten. Det var kött, bröd och sallad.
Det kanske inte lät så gott, men mästerkocken gjorde maten ändå ganska god.

Taylor verkade riktigt rolig faktiskt, hon var den som skämtade hela tiden ( och jag var den som skrattade med och sedan satt tyst resten av middagen).
Hon och min syster Lily var de som pratade mest.
Jo sen såklart så pratade mamma och Ally också och skröt om vem som hade bäst, ja allt kunde de skryta om. Tillexempel ens barns betyg, ens mans jobb och vem som hade finast hus. Hej och välkommen till alla Amerikas mammors prat.

Efter middagen så skulle jag och Lily visa runt i huset för Taylor och Jake.
Egentligen var det inget att visa eftersom vårt hus ser exakt likadant ut som det gjorde förra gången vi visade runt. Eller förresten mitt rum har ändrats, från skrikrosa väggar och en limegrön heltäckningsmatta till mer vanliga färger. Ljusblå väggar och vitt golv.

"Och här är mitt rum" säger jag och gör en gest till mitt rum.
"Ja okej jätteroligt, Lily ska vi gå och leka?" Sa Jake och gäspade överdrivet stort.
Tack Jake, gå gärna tänkte jag för mig själv.
Lily och Jake gick och kvar var bara Taylor.

"Såå.. känner du igen mig?" Säger Taylor och skratta.
"Såklart jag gör! Men du har verkligen förändrats!" Sa jag och log.
Det verkade visst som att efterrätten tog lång tid för jag och Taylor satt och prata i 40 minuter. Först så började vi prata om läppglans och hur klibbigt det är ( det är faktiskt väldigt klibbigt, och hur kul är det att sen råka få hår på läpparna och ens hår blir ännu kletigare, nä exakt inte så kul) och sen innan vi gick ner till matsalen för efterrätt så pratade vi om London.
Taylor skulle flytta till London och plugga men hade ingen att åka dit med.
Trist för henne, att bo i London är ju drömmen.
Jo självklart gillar jag Kalifornien, men till slut så tröttnar man på solen.
När det är kallt och löven har skiftat färg i London så är det fortfarande som sommar i Kalifornien.

Efterrätten var chokladfondant, men liknade mer en kladdkaksdeg.
Jag ville säga det till pappa men jag gjorde inte det, 40 minuters slit ändå.
"Så Taylor din mamma berättade om att du ska plugga i London, när blir det av?" Frågade mamma.
"Jag vet faktiskt inte, just nu så ser det inte ut som jag ska åka. Jag vill verkligen åka med någon som jag känner" säger Taylor och tog en tugga av fondanten.
Min mamma kollade först på Taylor med en medlidande blick men sen så sken hon upp.
"Men Vanessa kan!" Utbrast hon och kollade på mig med förväntade ögon.
"Vänta lite va? När kom du på det?" Frågade jag förbryllat.
"Ja men du älskar ju London! Tänk vad kul du kommer ha det!" Säger mamma och ler.
Det jag nästan mest överraskad för var att det var min mammas idé.
Hon som alltid säger nej till saker ( som tillexempel att ha födelsedagsparty, så därför hyrde jag ett ställe i smyg och ja, resten vet ni) och helt plötsligt så vill hon att jag ska åka till London.

"Ja men, vad säger du? London med mig?" Sa Taylor och flina.
Jag var först tveksam men sen så tänkte jag, varför inte?
"Visst! Varför inte liksom?" Sa jag och flina tillbaka.
Sen så var det bestämt, om två månader så åker jag, Vanessa Bradshaw och Taylor
Adams till London.

När de hade gått så var jag helt slut. Och klockan var bara 5.
Jag tog fram min mobil ( som jag på något konstigt sätt inte varit inne på hela dagen) och såg att Sandra hade skrivit för en halvtimme sen.
"Hej Van, Starbucks klockan 5?"
"Oj såg inte ditt sms, visst ska vi säga halv istället?"
"Vi säger så, syns snart"
Jag bytte om till en hoodie och ett par jeansshorts. Sedan så tog jag mina bilnycklar, satte på mig mina Vans och sedan gick till min bil.
Jag startade motorn och åkte iväg till Starbucks.
Det var en tradition att jag och Sandra hade en kaffedejt på Starbucks.
Vi hade våran favorit Starbucks som är på Cross Creek Road.
Jag körde in på parkeringen och parkerade vid Sandras bil.
Sandra stod vid ingången och väntade på mig.
"Hej!" Säger jag och kramade henne.
"Hej, redo för kaffe?" Säger Sandra och kramade tillbaka.
"Alltid" säger jag och vi går in på Starbucks.

Jag beställde en gingerbread latte och Sandra tog en peppermint mocha.
Vi satte oss vid ett bord och började raskt prata.
"Jo, juste mår du bättre?" Frågade jag
"Ja mycket bättre! Det var värst i onsdags men igår var jag mest trött" säger Sandra och ler.
Jag berättade om partyt och hon skrattade så himla mycket så att hon började gråta, tack Sandra jag känner ditt medlidande.
Sen så kom jag på en sak.
"Jo, det verkar som att om 2 månader så åker jag till London!" Säger jag och smuttar på min latte.
"Vänta va? Vad ska du göra där?" Frågade Sandra uppspelt.
"Jag ska ehm.. plugga där för 1 år" säger jag och kollade ner i bordet.
När jag precis sa det så kom jag på att jag kommer lämna Sandra.
Och vi kommer inte träffas på 1 år. Jag hade inte ens haft den tanken innan.
"Åh va kul" sa Sandra och fejklog.
Jag såg att hon egentligen var helt förkrossad.
"Ä-är du okej?" Frågade jag försiktigt.
"Nej såklart jag inte är! Du kommer att lämna mig i 1 år! Du är hemsk, Vanessa!
Men du vet vad? Åk till London och förresten åk aldrig tillbaka!" Skrek Sandra och tog sin mugg och gick raka vägen ut från Starbucks.
Alla på caféet stirrade på mig. Jag tittade ner i bordet och blev alledess generad.
Jag kanske inte borde åka, men Sandra kommer inte förlåta mig i första taget ( en gång tog det 8 månader för henne att förlåta mig).
Jag tog också min mugg och gick till min bil och körde hem.