Hemligheter, bästa vänner och nyårsönskningar

Noah satt på golvet mitt emot mig. Han var andfådd och röd i ansiktet av att blåsa upp ballonger. Det fanns en pump nere i källaren men vi vägrade alltid att använda den; det var en tradition att blåsa upp dem utan pump. Det tog längre tid, men det var meningen. Vi fick på så sätt lite mer tid med varandra innan vi behövde gå ut till festen och spendera resten av kvällen med våra familjer.

Min och Noahs familjer hade firat nyår tillsammans sedan innan vi var födda. Våra föräldrar var bästa vänner, och nu var vi också det. Vi hade vuxit upp tillsammans. Jag räknade snabbt på fingrarna; både Noah och jag var 14 år, det innebar att vi hade varit bästa vänner i 9 år nu.

Långsamt sträckte jag mig efter en till ballong och märkte att det bara fanns två stycken kvar. Ett stort leende bröt ut på mina läppar och jag kollade upp på Noah. Det fanns två ballonger kvar; "de ceremoniella ballongerna". Vi hade varit 8 år när vi gav dem det namnet och jag måste medge att det lät ganska fånigt. Men de var fortfarande min favoritdel av vår tradition. När vi hade blåst upp alla ballonger utom två, skulle vi ta dem, och sedan skulle vi viska antingen en hemlighet eller nyårsönskning, in i ballongen, som vi sedan skulle spricka vid tolvslaget.

Jag viskade alltid hemligheter till min ballong; eftersom jag lärt mig genom åren att det jag önskade sällan gick i uppfyllelse. Men att viska en hemlighet gjorde att jag kände mig lättare och jag kunde hålla den hemligheten mycket längre innan jag till sist exploderade och berättade för någon.

Jag visste att förr eller senare skulle jag spricka och berätta min hemlighet för Sofia, min, och Noahs, tredje bästa vän. Hon hade börjat i vår klass förra året, men det kändes som vi känt varandra väldigt länge. Vanligtvis berättade vi allt för varandra, men den här hemligheten var  jag säker på att jag inte ville berätta för Noah. 

"Jag är kär i Noah Johansson", viskade jag in i ballongen och stirrade ner i marken. Jag kunde inte kolla på honom när jag sa det. Jag tog ett djupt andetag och försökte bete mig normalt.

"Vad önskade du?", frågade jag när jag till slut hade lyckats samla mina tankar.

"Hur visste du att jag önskade någonting?", frågade han förvånat och jag himlade med ögonen.

"Du önskar alltid någonting. Så, vad önskade du?", frågade jag, även om jag visste att jag inte skulle få något svar.

Alla vet att om du berättar din önskning för någon så kommer den inte gå i uppfyllelse, och allt det där; men jag var otroligt nyfiken, som alltid. Så jag kände att jag måste fråga, även om jag visste att jag inte skulle få något svar.

"Du vet att om jag berättar så kommer det inte gå i uppfyllelse", svarade han. Där kom det, tänkte jag. Jag suckade. Trots att jag visste att han inte skulle berätta någonting så kände jag mig ändå lite besviken.

När mina ögon landade på Noah verkade han... distraherad? Han såg ut att vara djupt inne i sina tankar medans han stirrade ut i luften. Efter en lång minut av olidlig tystnad log han, ett nästintill ledsamt leende, och skrattade sedan lite obekvämt. Han lät uppgiven?

"Jag antar att jag kan berätta, det kommer ändå aldrig att hända. Jag menar det finns ingen chans att min önskning går i uppfyllelse...". Efter han sagt det skrattade han stelt och drog handen genom håret, som han brukar göra när han är nervös. Nervös för vad? tänkte jag. Han brukar alltid vara så självsäker och nu... jag visste inte vad det var för fel. Han verkade obekväm.

"...Jag önskade att jag skulle få kyssa dig vid midnatt". Sa han och kollade överallt utom på mig.

Mina tankar började rusa runt i mitt huvudet. Jag hann knappt avsluta en tanke innan nästa kom inrusande. Sa han verkligen ...kyssas!? inbillar jag mig saker?

Innan jag hann tänka igenom vad jag skulle säga utbrast jag;

"Varför vänta tills midnatt!?". Jag ville ge mig själv en ordentlig örfil, när jag hörde hur desperat och gäll min röst lät. Mitt ansikte färgades rött när jag insåg vad jag hade sagt. Tänk om han hade skämtat?!

Min hand flög upp och jag pressade den snabbt över min mun innan jag hann säga någon ännu mer pinsamt. Hur kunde jag ha sagt något så dumt?! Noah såg lika förvånad ut som jag; hans ögon var stora som tefat.

"...seriöst?", sa han, men det kom ut mer som en viskning. Det var knappt att jag hörde honom.

Jag svalde nervöst och nickade bara, eftersom jag visste att om jag öppnade munnen skulle jag säkert säga något korkat igen. Jag såg hur han rodnade. Gud vad gulligt tänkte jag och kände mina egna kinder hetta till ännu mer.

Jag lutade mig närmare där vi satt på golvet; det gjorde han med. Mitt hjärta slog så fort att det kändes som om den skulle flyga ut ur min bröstkorg. Hände det här verkligen?! Jag kunde knappt tro det, jag var på väg att kyssa Noah; killen jag gillat ända sedan jag var 10 år.

Jag kände hans andetag mot min hud; våra läppar var millimeter ifrån varandra nu.

Dörren flög upp; vi nästan kastade oss ifrån varandra och försökte se ut som om allting var som vanligt. Men Noahs ansikte var röd som en tomat, och jag var ganska säker på att jag inte såg bättre ut. Det var Sofia, vår bästa vän, som hade störtat in i rummet.

"Jag, den ni alla har väntat på, den store och allsmäktige Sofia, har nu anlänt!". Hon skrattade och tyckte säkert att hon hade gjort världens bästa entré. Sedan kollade hon ned på oss, där vi satt på golvet, andfådda och röda som tomater.

Hon kollade först på mig, sedan på Noah och vände sedan blicken tillbaka till mig. När hennes ögon landade på mig hade hon ett brett leende på läpparna.

"Avbröt jag något?", sa hon och skrattade, väldigt road. Om det var möjligt så blev jag, och Noah, ännu rödare.

"Förlåt, jag kan gå ut igen, så kan ni fortsätta med... vad var det ni gjorde nu igen?", frågade hon och höjde ögonbrynet, fortfarande med ett enormt leende på läpparna.

"Vi- jag- Um, INGET!", stammade jag och kastade en ballong mot henne, så hårt jag bara kunde.

Jag såg ballongen sakta segla ned framför mig. Varför var jag en sån idiot? Ballonger är uppblåsta av luft; de kommer inte särskilt långt om man kastar dem...

Jag ville sjunka rakt igenom golvet och försvinna; jag var så pinsam.

Sofia vek sig dubbelt av skratt åt mitt misslyckade försök att kasta ballongen på henne. Jag sneglade bort mot Noah för att se om han var lika generad som jag. Han såg ut som om han försökte sitt allra bästa för att hålla sig för skratt. Han gav upp ganska fort.

Hur hade det här hänt egentligen? tänkte jag. För bara några minuter sedan hade min största hemlighet, som jag hade tänkt att ta med mig ända in i graven, varit att jag gillade Noah Johansson. Nu visste inte bara han utan Sofia med, eftersom jag... eftersom vi... vi nästan kysstes!?

Mina kinder hettades upp ännu mer av blotta tanken på att kyssa Noah och jag kollade ned i marken. Nu satt jag här medans de båda skrattade åt mitt desperata, och misslyckade, försök att kasta en partyballong på Sofia, för att få henne att hålla tyst... Hur pinsam jag än kände mig så får jag väl erkänna att den här situationen var ganska komisk.

Jag hade inte märkt att jag börjat le förrän det gjorde ont i kinderna. Hur generad jag än var så kunde jag inte låta bli att skratta. Skratt är verkligen smittsamt, tänkte jag; särskilt när det kommer till dina bästa vänner.

Det nya året kanske inte blir så pjåkigt ändå, tänkte jag glatt. Inte bara hade jag världens bästa vänner, utan jag hade nästan kysst en av dem. Och vem vet, jag kanske skulle få chansen att göra det igen. Jag hoppades verkligen det.