Bortom det okända

Kapitel 1

Planeten jorden, vintergatan, år 5700 f G

Evelyn tittar ner på sina kalla fötter. Sina kalla små darrande fötter. Sina fötter som kunnat springa i alla hennes 16 år på denna döda jord. Kan nu längre inte springa. Dem är tunga, som orörliga på den stelnade jorden hennes familj lagt ner så mycket ansträngning i, för att skörda.

-  Ingen skörd i år igen, sa Evelyn för sig själv, medan hon svingade sina bara fötter och träffade den hårda marken så att gruset på toppen av det stank.

Men hon visste att det var väntat. Inte kan man skörda på en planet som är döende? Tänkte Evelyn för sig själv medans hon blickade ut över horisonten. Himlen skrek av den mest purpur lila och röda himmel tack vare koldioxiden som låg som ett tjockt omfamnande lager över planeten. Evelyn blickade ut över horisonten och ifrågasatte hennes plats, bland människorna, på jorden och bland stjärnorna. Visst längtade hon att få åka ut ur den värld hon så länge känt och ut till en ännu större. Precis som hennes syster gjort.

Men det visste hon skulle krossa hennes pappas och fasters förstånd. Hjärtat deras hade redan brustit när Evelyns syster Cordelia åkt. Det visste Evelyn tack vare hennes fasters tomma blick när man nämnde hennes systers namn. Visst må det vara bra på att hålla sina innersta tankar inom sig, men ett brustet hjärta går att höra från mils avstånd.

Hennes pappa var dock lite mer svårläst. Demensen hade kommit tidigt och varken Evelyn eller hennes faster visste hur långt den hunnit utvecklas.

Evelyn kisade med ögonen. Aldrig hade hon sett den bara himlen utan alla tjocka moln, och därför aldrig kunnat se stjärnorna. Hennes faster berättade att hon endast sett stjärnorna på himmelen 2 gånger i sina år. En gång som barn och den natt Evelyns lilla mamma gått bort när Evelyn och hennes syster Cordelia kommit till livet. Därför hade Evelyn inget annat en sin fantasi att använda för att täcka denna stora gåta i hennes liv.

Hennes drömmande avbröts av en arg röst som ropade på henne.

-Evelyn din dumma flicka har du nu sprungit ut utan skor?! vad har jag sagt om det. Och mycket väl vet du att det är farligt att lämna huset utan skyddsmask . Flicka lilla du vill väl inte dö av att andas in ammoniak? Ropade Evelyns faster vresigt.

Vid ett litet runt bord satt nu den lilla familjen Murray och åt sin kvällsvard. Maten hade tagit slut och för att inte svälta var dem tvungna att beställa konstgjord mat från laboratoriums i det västra distriktet.

Det var något de helst vill undvika.

Denna familj ville inte ha något med de artificiella, tekniska och "mänskliga" framsteg människan gjort under alla dess tusentals år. Faktum är att de vill leva på det riktigt gammalmodiga sättet, så som dem levde under 4700 f G.

De flesta människorna hade flyttat till antingen huvud planeten Triton, på ett av galaxer skeppen eller någon trevlig, komfortabel planet i Andromedas galax. Men familjen Murray tillhörde den ynka procent som fortfarande levde på denna dödsdömda planeten Tellus i vintergatans utkant. Varje gång Evelyn ifrågasatte detta val svarade hennes faster alltid. "På denna jord är vi födda och ur denna jord ska vi dö", och det var slutpratat om den saken.

Men detta citat lyssnade inte Evelyns syster Cordelia på.

Cordelia var briljant på alla sätt som det gick att vara briljant på, ett geni i matematiken och naturvetenskapen och otroligt klipsk på allt. Visst var Evelyn också duktig men kunde endast vara en bakgrunds karaktär i hennes systers liv. Hennes skugga, en siluett från något så mycket större.

Evelyn hade alltid varit ganska konstig och introvert, medans Cordelia varit det motsatta. Därför gick det aldrig att överglänsa sin syster. Men detta störde inte Evelyn och inte heller hennes relation med hennes tvillingsjäl. Att denna värld var för liten för Cordelias intellekt och det visste alla, det var bara en tidsfråga innan hon skulle lämna denna värld för en ny och bättre.

Men att göra det utan välsignelse eller adjö från deras faster hade gjort henne föraktad av familjen Murray. Att någon som varit så otroligt älskad av alla helt plötsligt beskrevs som oturen, missförståndet och det värdelösa, var för Evelyn ofattbart.

Hennes fasters vresiga ton mot Evelyn visste hon berodde på hennes extrema likhet till sin syster. Det mörka stripiga håret som sträckte sig en decimeter från axlarna med mjuka lätta lockar. Och de mest smaragd gröna ögonen som lös ända in från själen. Hennes spinkiga kropp som såg ut att inte bära en enda muskel och hennes klar bleka hy. Varje gång Evelyns faster kollade in i Evelyns ögon så såg hon Cordelia. Och det gav henne inte direkt sinnesfrid.

Vid matbordet var det en lång tystnad. Alla i rummet kände av spänningen och känslan av att något stort strax skulle göra sin talan hörd. Evelyns Faster, en ståtlig dam med gråa slingor i sin uppsättning och bekymrade blåa ögon tittade osäkert och frågande på Evelyns pappa, John Murray. John var en lång man med mörkblont hår och samma blåa ögon som sin syster.

Johns ansiktsdrag var mjuka och man kunde som se på honom att han var en rar man.

John gav inte direkt hans syster någon hjälp utan höjde frågande på axlarna.

- Amelia, detta får du allt berätta själv. sa han med bestämd ton.

Evelyns faster förde då fingret upp i luften och sa.

- Imorgon kommer Distraktiorerna hit igen.

John sneglade oroligt på sin dotter.

Evelyn tittade snopet upp på hennes faster.

- Men... va. distraktionerna? frågade hon oroligt.

Distraktionerna var från rymdorganisationen som hade ansvar för vintergatans befolkning. Och en gång var 5 år kommer dem till denna dödsdömda planet, Tellus i vintergatans utkant för att ta prover och eller övertyga invånarna att överge jorden för en ny. Dem flesta som bodde på jorden var som familjen murray. Vill inget med rymden ha.

Dem som vill åka Distraktonernas farkost måste skrivas in i registret för att sedan lämna planeten och detta solsystem för alltid. För visst var det inte bara jorden som var i sina sin sista tid. Den cirkulerade även kring en döende stjärna. Så dör inte jordens befolkning av svält så blir dem uppslukade av stjärnans sista strålar

Det var just detta hennes syster gjort, lämnat för en av dessa sonder. I den snabba rushen som allt hände idag för 5 år sedan så kunde Evelyn höra hennes syster skrika från helikoptern. Vi ses på moderskeppet om 5 år lillan.

Var det kanske dags att följa sin systers fotspår? undrade Evelyn för sig själv.

Men då skulle hon lämna dem som tagit hand om henne i hela hennes liv.

Men hellre försöka lämna och i sådana fall möta konsekvenserna än att inte försöka, och leva med undran om hur det hade varit.

Evelyns liv på jorden var så enfaldigt. Hon måste åka. Hon måste åka nu.