Mer än vad du ser

22

Jag vet att jag inte borde lyssna på det Linus sa, något har ju definitivt hänt.
Men jag kan inte bara släppa det.

Det har gått några dagar sedan vi skrev sisst. Jag har inte försökt få tag på honom och likaså har inte han.
Jag slutade svara när han sa att jag är felet. Vad har jag gjort?
Jag försöker tänka efter så gått det går om jag sagt något dåligt, men min slutsats ligger fortfarande på noll.

Jag försökte göra honom lite gladare genom att lägga till ett skämt men det hade ju snarare motsatt effekt.
Jag saknar verkligen den glada Linus, Melvin har sagt att han ser på mig att något är fel men jag svarar inte.
Jag har inte berättat för någon annan än mina föräldrar om Linus. Melvin är ju min bästa vän och det har han varit ända sedan lågstadiet så att han märker att något är fel med mig är inte något nytt.
Dock är jag orolig för honom, jag tror aldrig jag saknat någon såhär mycket. Känns som om jag saknar något som gör mig hel, så känns det, som om halva jag är borta.

Det gjorde faktiskt ont att läsa Linus medelanden, det var så olikt honom.
Han brukar ju för det mesta vara en glad kille, vad kan ha hänt? Har han bråkat med sina föräldrar eller vadå? Borde jag skriva? Jag står knappt ut med det här.. Jag saknar honom, hans skämt, hans val av ord, hans prat om ostmackor, allt!

Det känns bara så tomt nu, jag använder knappt mobilen längre och det känns väldigt konstigt.
Jag råkar hela tiden dra fram den för att se om Linus har skrivit, av ren vana då, men när han inte har skickat något så blir jag först lite besviken, sedan nommer jag på vad som hänt och allt blir bara värre.
Jag har inte skrivit till honom och han har inte skrivit till mig..
Vill han ens att jag ska skriva?

"Elias!"

Melvins röst drar mig tillbaka till verkligheten, vi sitter i matsalen och jag verkar ha råkat försvunnit i tankarna.

"Ja?" jag vänder upp blicken mot Melvin som sitter på stolen framför mig där vi sitter vid ett bord med fyra stolar.
Till skillnad från vanliga fall så är matsalen tom, så vi valde att sätta oss här istället då det är dem ända stolarna som är behagliga att sitta på här.

"Vad har hänt egentligen?" Han kollar på mig med en orolig och bedjande blick och jag bara suckar.
Att han alltid ska se rakt igenom mig..

"Det är en lång historia" får jag ur mig med blicken nere i bordet.

"Jag har tid" envisas han och lägger ner mobilen han haft i handen med framsidan mot bordet.
Åter igen suckar jag innan jag börjar överväga om jag ska berätta eller inte.

"Jo, det eh" allt som jag får ur mig är osammanhängande.
Vad ska jag säga?

"Du kommer inte här ifrån förren du berättar Elias!"

"Okej då"

Han får ett nöjt flin innan han höjer på ögonbrynen för att få mig att fortsätta.
Lika bra att berätta..
Varför har jag inte sagt något till honom om Linus tidigare?
Det har väl bara aldrig blivit av antar jag.

"Jo, du vet när jag fick min nya telefon?" Han nickar och flinet han hade är som bortblåst. "Jo, det fanns ett telefonnummer inskrivet på den, till en pojke som heter Linus från Göteborg. Vi började chatta och, och lärde känna varandra. Vi har chattat i några månader nu och snackat på facetime en gång. Men, men för några dagar sedan så hände något, han, han blev bara arg och skrev massa elaka saker och och jag är orolig för honom. Vi har inte skrivit sedan dess" efter mitt lilla och nervösa tal så vänder jag upp blicken mot Melvin igen.

"Okej? Så du har alltså hållit det här hemligt för mig i flera månader" är det han yttrar och jag nickar lite åt hans påstående. Han gör en överdrivet ledsen min och putar med underläppen.

"Jag trodde vi var bästisar!" yttrar han med en barnslig ledsamhet och jag kan inte låta bli att skratta till lite.

"Men allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra!"

"Är du påriktigt så dum i huvudet?"

Jag kollar bara oförstående på honom innan han suckar.

"Skriv till honom!" säger han bestämt och hans ansikte liknar hans yttrande.

"Jag vet inte, han har inte heller hört av sig. Han kanske inte vill att jag skriver.. " yttrar jag tveksamt och vänder ner blicken igen.

"Allvarligt! Elias, om du inte gör något så kommer inget att hända!"

"Det kanske är det han vill"

"Amen kom igen, skriv till honom. Nu!" min blick flyger upp på honom igen och hans bestämda ansiktsuttryck är kvar.

"Nu!"

Efter många års erfarenhet så har jag lärt mig att det inte är någon idé att säga emot Melvin, han kan få lärare att göra som han vill.
Hur?!? Jag vet inte men det kan han, bara han vill så..

Så motvilligt lyfter jag upp mobilen ur fickan.
Jag tvekar länge innan jag börjar skriva.

🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹

Är inte nöjd med detta kapitel, kanske skriver om det i framtiden.
Råkade jag göra en cliffhanger eller? I så fall var det inte meningen, jag låvar🙁😅 snälla döda mig inte..

Jaja, tre kapitel, en dag, varsågod...