Du och jag mot världen ~O.E.

I'm sorry...

Bellas pov.
Jag skrek, skrek ut all min ilska och ledsamhet.
Jag slog runt mig, jag kände ingenting bara ilska.
Varför mår jag så här dåligt?
Jag ställde mig framför spegeln och granskade mig själv.
Ändå sedan jag var liten hade jag haft tvångstankar. Min mamma är inlagd på sjukhuset och min pappa misshandlade mig när jag var liten. Alltså vågar jag inte träffa honom...

*flashback*
"Du är så jävla ful" Alice pipiga röst ekade i mitt huvud.
Jag sprang till toan. Den toan jag hade sprungit till varje rast i två år nu.
Jag hörde deras röster utanför. "Öppna ditt äckel" "när du kommer ut kommer du få så du gråter."
Jag var rädd, rädd att när jag kom ut skulle de stå där Alice, Miranda,Josh och Erik och säga allt fel jag hade gjort eller hur jag såg ut. Jag kollade mig i spegeln och sen brast det. Jag ville inte leva längre. Jag måste ut. Jag måste springa. Jag vet inte vart, men jag måste.
Jag öppnade dörren och rusade ut. Allt mod jag hade haft innan försvann när jag kände en hård smäll i magen och jag föll mot marken.
Sen blev det svart...
Det ända jag kommer ihåg var ambulansens sirener och sen pipande maskiner.
*end of flashback*

Min mobil började ringa och jag kollade inte på skärmen så jag svarade
"Aa det är Bella" sa jag med en ledsen ton.
"Är du ledsen?" Frågade personen i luren.
"vad vill du Oscar?"
"Jag vill förklara! Kan jag komma till dig?" Frågade han.
"visst men du ska veta att jag inte kommer förlåta Dig!" Sa jag med en arg ton.
"Jag vet men jag kommer om 5"
Jag och Oscar bor nästan grannar så det tar inte så lång tid att gå hit.
Det plingade på dörren och jag gick med sega steg dit. Jag visste ändå att det var Oscar så jag behövde inte skynda mig direkt.
Det plingade igen och jag gick snabbare dit.
"Jag kommer!" Sa jag.
Jag öppnade dörren och där stod inte Oscar ! Där stod........