Are We Even?

Kapitel 2

Det där är Roxelle, fast tänk er med bruna ögon👆
-----------
Alla i skolan stirrade på mig när jag gick bredvid Hermes. Hermes verkade ganska lugn och gav mig ett roat ögonkast. Jag blängde tillbaka. Han skrattade bara åt mig. Vi gick till mitten av skolan, där Hermes öppnade en dörr med texten SKOLEXPEDITION på. Där inne var det ett kontor där det satt en kvinna i trettioårsåldern.

"Välkomna, Hermes och Roxelle!", sa kvinna glatt. "Jag ska ge dig ditt schema, fröken Joyeux, men först ska jag upplysa dig om regler och så vidare. Tack Hermes, för att du kunde ta hit henne. Du kan gå nu".

Hermes gav mig en kram och gick ut från kontoret. Kvinnan fortsatte att babbla.

"Mitt namn är Diana, Diana Summers. Dotter till Hestia, härdens och hemmets gudinna. Ja, då ska jag väl ta upp reglerna. Inga pojkar i flickornas hus, och inga flickor i pojkarnas hus, efter tio på kvällen. Skoldagen börjar klockan åtta och slutar klockan två. Efter det får ni göra vad ni vill, till exempel träna på bågskytte, strida eller rida. Ni får inte vandalisera skolan eller skolbyggnaderna. Droger och alkohol tolereras inte. Förstått?", sa hon och kollade mig strängt i ögonen.

"Förstått", sa jag uttråkat. Vad får man göra då?

"Din första dag är imorgon. Nu ska du få din nyckel av mig, så kan du gå till ditt rum", sa hon och räckte mig en nyckel med siffrorna 0517 på. Hon räckte mig även ett kuvert.

"Vad är siffrorna till?", frågade jag.

"De två första är våningen, och de två andra är rumsnumret", sa Ms. Summers.

Jag tackade och gick mot tjejernas hus. Jag antog iallafall att det var det, för det stod två tjejer utanför och pratade. Båda var blonda, blåögda och pinnsmala. Antagligen min mors, Afrodites, barn.

"Är det här tjejernas hus?", frågade jag dem stelt när jag kommit fram till dem.

"Ja", sa tjejen till höger. "Och vem är du?", frågade hon sedan snorkigt medan hon granskade min kropp och mina kläder.

"Mitt namn är Roxelle Joyeux, dotter till Afrodite", sa jag kallt.

"Det var märkligt", sa tjejen förvirrat. "För halvgudar brukar få namn efter någon person från gudarnas glansålder. Mitt namn är Andromeda, och detta är Amalthea, båda döttrar till Afrodite", sa tjejen. Om hon bara visste att jag egentligen var en riktig fullblodsgudinna skulle hon inte vara så snorkig.

"Ja, det var konstigt", sa jag medhållande. "Men jag antar att min fosterfamilj inte visste det. Min far dog innan jag föddes och jag lämnades på ett barnhem där ingen visste vem jag var. Jag fick veta att jag är halvgud av Hermes i morse. Men nu måste jag gå", sa jag och lämnade Andromeda och Amalthea, som stirrade på mig.

Jag gick in i det stora huset och såg mig omkring. De hade ett kök, ett sällskapsrum och en matsal på nedersta våningen. Och allt var lila. På andra våningen började rummen. Jag gick uppför tills jag kom till femte våningen. Jag började leta efter mitt rum. Nummer 14, 15, 16 och tillslut 17. Jag satte i nyckeln i låset och låste upp och gick in. Där inne var det kaos. Halva rummet var helt vitt med vita sängkläder och tomma väggar, ett tomt skrivbord och vita väggar. Andra halvan sprakade av färger. Grönt, blått, rosa, gult, lila. Väggarna var täckta av affischer av olika sångare och sånggrupper. Sängen var full av färgglada kuddar och skrivbordet var överbelamrat av saker. Golvet var täckt av saker. En dörr på min sida ledde till en garderob och en dörr på hennes sida ledde till en annan garderob. En annan dörr på hennes sida ledde till ett badrum. Badrummet var vitt med ett badkar med dusch, en toalett och en handfat med spegel över. Jag gick ut igen och öppnade min väska. Jag hängde alla kläder, lade in alla accessoarer och alla skor i garderoben. Jag lade mitt smink i en liten väska tillsammans med min lock/plattång som jag sedan lade in i badrummet. Jag tog upp de svarta sängkläder jag hade tagit med och satte dem på kudden, täcket och madrassen. Sedan antar jag att jag var färdig. Jag lade väskan under sängen och tog upp min telefon för att lyssna på musik. Men jag måste ha somnat för jag vaknade av att någon skrek.

"Oj, gud förlåt!", sa tjejen. "Jag visste att jag hade fått en rumskamrat idag, men jag hade väl glömt bort det och jag fick världens chock av att någon sov här inne. Gudar, jag är SÅ ledsen!", sa tjejen förtvivlat.

"Du, det är lugnt", sa jag vänligt den här tjejen verkade schysst, till skillnad från Amalthea och Andromeda. "Jag heter Roxelle Joyeux, och då?", frågade jag henne. Hon hade blont hår och gröna ögon. Hon var söt.

"Jag heter Ariadne. Apollons dotter. Du?", sa hon.

"Afrodites dotter. Men jag är inte korkad eller elak, tro mig", sa jag.

"Okej", sa hon en aning tveksamt. "Man ska väl inte döma folk efter deras föräldrar, antar jag. Du tror ju inte att jag är en hora för att jag är Apollons dotter. Apollon är ganska känd för att ligga med allt han ser, vilket vissa av hans barn ärver", sa Ariadne när jag såg oförstående på henne.

"Åh, jaha", sa jag. "Ta det lugnt, jag dömer ingen om jag inte har lärt känna dom. Förutom Andromeda kanske", sa jag och tänkte på den snorkiga tjejen.

"Ja, Andromeda och Amalthea är skolans populäraste tjejer. Inte de bästa på att slåss eller de som har bäst betyg, men ändå. Jag är ganska skicklig på bågskytte, men ingen tycker att jag är cool", sa Ariadne en smula sorgset.

"Du Ariadne?", sa jag. "Jag tycker du är cool. Du är ärlig och du verkar vara rättvis. Det är saker jag prioriterar högt när jag väljer vänner", sa jag och log.

"Du är inte alls som en av Afrodites döttrar", sa Ariadne och log hon med. "Kom, så ska jag presentera dig för mina vänner!".

Hon tog min hand och drog mig ut från rummet. Jag skrattade. Hon ledde mig ner till tredje våningen och gick in i ett rum. Där inne satt tre tjejer och två killar.

"Detta är Roxelle", sa Ariadne till dem. "Hon är min nya rumskamrat, och ni ska vara snälla mot henne. Roxelle, detta är Daphne, Medusa, Helena, Perseus och Jason. Daphne är Athenas dotter, Helena och Medusa är Demeters döttrar, Percy är Apollons son och Jason är Ares son. Roxelle är Afrodites dotter, men hon är inte lika självupptagen eller korkad som dem. Tro mig, jag har testat henne". Tjejen som blev presenterad som Daphne kom fram till mig. Hon hade kort, brunt hår och grå ögon. Hon synade mig noggrant.

"Är du säker på det?", frågade hon Ariadne sen. "Hon ser ut som en".

"Bara för att jag klär mig som jag gör så betyder det inte att jag är en självupptagen bitch som inte kan tänka själv. Jag har precis lika mycket vett i huvudet som du, om inte mer eftersom jag inte dömer människor direkt, men jag uppskattar din ärlighet", sa jag kallt och såg in i Daphnes ögon. Hermes hade berättat vilka gudar och gudinnor som hade gett mig gåvor och vad gåvorna är.

"Bevisa det först, så tror jag dig sen", sa Daphne.

"Som du vill", sa jag och började gå ut. Ariadne sprang efter mig.

"Vad ska du göra Roxelle?", frågade hon nervöst.

"Kalla mig Rox", sa jag. "Och som svar på din fråga, någonting dumt".