Silverstjärna

Kapitel 26

Träden kastade långa skuggor på marken där Silvertass stod. Solen var på väg ner och himmelen var blodröd och orange som eld. Kylan bet i Silvertass skinn och det kändes som att hennes päls skulle trilla av om det blev kallare. 

Silvertass tittade runt sig och började undra vart hon var. Hon hade aldrig sett så mycket höga, kala träd och hon var säker på att hon inte var på Månklanens territorium.

Plötsligt började det blåsa och regna. Vattendropparna kändes som kalla taggar som sköt in i hennes päls. Vinden ökade blåste nästan bort Silvertass. 

Nån stans, långt bort, viskade någon. Eller några. Hon kunde inte höra vad de sa. 

"Hallå?!" ingen svarade. Viskandet fortsatte och kom närmare ju längre Silvertass gick.

"Hallå är det nån där?! Svara!" Silvertass fortsatte kämpa sig frammåt. Viskandet blev högre och Hon började urskilja ord och tillslut hela meningar

"Kommer hon?"

"Jag vet inte. Jag tror det."

"Hon måste få veta."

"Jag har gett henne ett tecken. Men jag tror inte hon förstog."

"Hon måste få veta fort. Det kan gå illa annars."

"Hon är här nån stans. Jag känner det på mig."

"Hon kommer."

"Tyst med er! Hon får inte höra oss."

Om de snackar om mig är det försent. Tänkte Silvertass 

"Vilka ni än är så kom fram eller säg vilka ni är!" ropade hon.

Det var tyst. Det enda Silvertass kunde höra var vinden som slet i träden.

Hon fortsatte gå. Vinden tog i mer och för en sekund tänkte hon att det kanske var bättre att vända men hon sköt bort tanken snabbt. Hon ville veta vilka det var som pratat.

Plötsligt försvann marken under Silvertass tassar och hon föll mot en dånande, blodröd flod.

"Blod kommer spillas och förrädaren kommer visa sitt sanna jag. Lita inte på någon." sa en mystisk röst som verkade komma från alla håll på samma gång. Men Silvertass hann inte tänka på det för hon landade i floden. Det röda vattnet var kallt och klibbigt och svalde snabbt Silvetass. Paniken grep tag i henne och hon försökte ta sig upp utan resultat. Hon drogs ner djupare i floden av blod och tillslut blev allt svart. Hon slöt ögonen och accepterade att hon aldrig skulle kunna ta sig upp men öppnade dem snabbt igen när hon kände en kylig vindpust tränga sig in i hennes päls. Hon låg i sin bädd i lärlingsboet.

"Kan du snälla sluta sparka på mig..." jamade Måntass trött.

"Och sluta jama så högt..." viskade Höktass.

"Förlåt..."

"Det är okej. Men håll dina tassar för dig själv."

Nej men tjenare! Är du fortfarande här? Trodde du tröttnat på att vänta på denna delen. Iallafall. Jag tappade motivationen för denna boken ett tag men nu är jag tillbaka med nya fräscha idéer. Okej kanske inte så nya idéer. Snarare utvecklade idéer. Ja jag ska sluta tjata och börja med nästa kapitel. Jag ligger ju efter i arbetet om man säger så...