Kapitel 1

390 5 0
                                    

Angelas perspektiv:

Så fort jag öppnar ögonen tar jag en snabb titt på klockan, den visar halv åtta. shit, jag börjar om en halv timme säger tyst för mig själv och sedan går snabbt in i badrummet för att ta en snabb dusch.

När jag kommer ut från badrummet går jag in i rummet i igen, öppnar garderoben och tar det jag ser första. Det blir en svart-vit långarm tröja och ett par svarta jeans. jag borstar håret och låter den hänga ner vid axlarna, tar snabbt på lite mascara och sedan tar på mig den gråa tyg jackan som jag nu snart har haft tre år och sedan går springande ut från rummet.

Jag springer ner för trapporna och tar skorna på mig, innan jag får ut från huset, ser jag min mamma liggande på soffan och är typ halv död. Jag tänker inte så mycket på det jag ser, eftersom det inte är första morgonen jag ser det, så jag går bara ut från huset och smäller dörren efter mig.

Jag springer när jag ser bussen, hoppar in och sätter mig den första lediga platsen. Samtidigt som jag flämtar hör jag SMS signalen, jag tar mobilen ur fickan och läser SMSET det är från Maja och hon berättar att hon inte kan komma till skolan idag. Perfekt och nu är man Forever alone hela skoldagen. Säger jag tyst för mig själv.

Jag går mot skolgården, solen skinner, himlen är ljusblå luften blåser perfekt.

innan jag går in ser jag Mathilda och hennes två husdjur som vi bruka kalla "dom "för.

Jag går raka vägen mot mitt skåp, lämnar väskan och jackan och tar ut min matte bok. När jag stänger skåpen ser jag Mathilda stående framför mig. Hennes blunda hår som hänger ner i hennes axlar, den svartvita klänningen som inte ens når i knä och dom högklackarna som hon har på sig gör så att hon ser äldre än vad hon egentligen gör.

Innan hon ens hinner säga något, går jag förbi henne och går mot klassrummet.

första lektionen slutar, direkt fem minuter efter börjar nästa. Varje gång Mathilda och hennes "två hundar" försöker komma nära mig, går jag in i toaletten och så går skolan.

Halv fyra.

När sista lektionen slutar går jag direkt ut från klassrummet och direkt mot mitt skåp, jag tar min jacka och väska och sedan går springande ut från skolan och sedan förbi skolgården.

Jag hör fotsteg bakom mig och det har gjort sen när jag kom ut från skolan jag vänder mig om för att kolla vem Det är en kille jag ser inte hans ansikte men jag känner igen honom eftersom det inte är första gången han går bakom mig, han har gjort det i två månade nu och jag sett honom vart jag ens var, utom när jag var i själva skolan. ibland har han till och med varit i närheten av vårt hus.

Jag vänder blicken tillbaka och sedan går mot busshållplatsen.

jag kan höra hur hans fotsteg börja närma sig, mitt hjärt slag ökar för varje fotsteg han tar, så nu jag ökar mina istället.

När jag är framme vid busshållplatsen vänder jag mig om för att se om han fortfarande är bakom, men han gör inte det inte det inte längre? jag skakar lite på huvudet.

Jag tar bussen som åker förbi kyrkogården.

jag går i den tysta kyrkogården, förbi alla gravar och sedan slår mig ner vid den graven där jag bruka sitta vid nästan varje efter middagen i två år nu. "min pappas grav".

- Här är vi igen pappa bara du och jag som vanligt.

Allting har blivet så annorlunda sedan du lämna oss, Mamma har blivet den vi aldrig trodde att hon skulle bli, allt hon gör nu förtiden är att hon dricker hela nätterna, sitta och kolla på gamla foto på er två och sedan ligga på soffan hela dan och ser halv död ut. varje gång jag ser henne blir så desperat/deppig. Hon har fått spaken, vi har nästan förlorat allt du har jobbat för i alla dessa år och huset är allt vi har kvar och om hon försätter som hon gör nu så kommer att även förlora den och jag klarar jag inte av för huset betyder allt för mig. Där finns det många minnen av oss tillsammans. Tårarna brinner bakom ögonlocken till slutet klarar jag inte av att hålla dom så jag låter dom bara rinna.

Det var alldles för tyst i kyrkogården så att jag kunde höra luften blåsa igenom blommorna, plötsligt höra jag inte höra det längre, för allt jag kan höra nu är två killarna som kivas/bråkade. jag reser mig upp och går mot där rösterna kommer ifrån.

Jag stannar upp när jag ser ena killen ligga på marken och ser medvetslös ut.

Den andra killen hukar/böjer sig ner mot den andra killen och viskar något i hans öra och sedan går raka vägen ut ur kyrkogården. Han var lätt klädd, han hade bara ett par ljusblåa jeans, en vit t-shirt och ett par vita Converse.

jag går panik och inte vet vad jag ska göra, jag kollar på killen som bara ligger där och ser helt medvetslös och sedan kollar hit och dit.

jag böjer mig mot killen och säger

- Jag ska ringa efter hjälp med ett nervös röst. Jag springer mot pappas grav där jag lämna mina grejer.

Mina händer skakas när jag tar ut telefonen ur jackfickan.

Direkt efter första signalen är det det en kvinna med mörk röst som svarar.

He....hej ja...jag innan jag ens hinner avsluta meningen ser jag kille stående framför mig, Killen som för två minuter sedan log på märken där bort och såg helt medvetslös ut står nu framför mig.

Jag kna inte röra mig eller säga något, jag står bara helt still som en statyer.

Kvinnan i luren säger. - hallå?? hallå? är du kvar?

Jag avslutar samtalet utan att säga något eller göra några rörelsen, jag har fortfarande telefonen kvar vid örat.

Ingen av oss säger något, jag stirrar bara på honom med spända ögon och med en stor gapen mun och han står bara där och halv ler.

Han räcker fram handen och säger säger.

-Jag är Felix.

jag har fortfarande samma utryck och han väntar nog på att jag ska skaka hand .

- och du är? frågar man med ett ganska ljus röst.

An... Angela, svarar jag på med ett förvirrande röst.

-Angela upprepar han efter

Fortsättningen följer

kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet/ om det finns något vi kan förbättra. kram E & S <3 <3 <3 <3 >3 :) :) :)

The Secret & The Young Love. (Pausad)Where stories live. Discover now