The Secret & The Young Love. (Pausad)

Kapitel 2

Tidigare i The Secret & The Young Love.

- och du är? frågar man med ett ganska ljus röst.

An... Angela, svarar jag på med ett förvirrande röst.

-Angela upprepar han efter.

Felix perspektiv.

När jag upprepade hennes namn lät jag som om jag inte visste vad hon hette, vilket jag gjorde och jag lät som jag lät för att jag inte ville att hon skulle bli uppmärksam.

Hon skakar hand och vi båda små ler.

Angelas perspektiv.

Nu står vi båda där och stirrar på varandra. Jag ser honom med en ledsen minn, som om jag nästan tycker synd honom pågrund av skadorna han har fått i slagsmålen eller vad det nu var.

Jag hör fotsteg bakom, jag vänder mig om så fort jag bara kan och där stod han, killen som för 5minuter sedan gick ut genom kyrkogården, killen som gjorde Felixs medvetslös, killen som viskade något i Felixs öra, nu stod han bara framför oss.

Felix perspektiv.

Han står bara där framför oss och ler snett.

Shit!! det här var ju det sista jag behövde, Jag blir bara mer och mer yr för varje sekund, smärtan delar upp mitt huvud i million tals gånger, men jag har inte tid att äga åt det, Angela.....Angela........jag måste skydda Angela.

Angela spring säger jag tyst och drar henne i handen.

Angelas

Hand i hand springer vi ut ur kyrkogården. Mina hjärt slag ökar för varje sekund, Nu slår dom hundra gånger mer än vad den någonsin har gjort tidigare.

Bussen åker iväg när vi bara har några meter ifrån det.

Fan var det första som flög in i mitt huvud.

-Vad gör vi nurå? frågar.

-Ja....jag vet inte riktigt svarar han på och håller min hand hårdare.

Vad gör vi nurå? ekar i mitt huvud om och om igen. Den vill inte försvinner ut ur mitt huvud.

Jag springer med en främling hand i hand, jag vet inte vad är vi springer ifrån eller varför vi ens springer ifrån och den frågan var det den första jag kunde fråga. WOW, den här eftermiddagen kunde inte har blivet galnare.

Jag tror inte han kan komma närmare så jag tyst och vrid nyckeln i låset och vi båda gick in och låste dörren efter oss och slog oss ryggen mot ytterdörren.

i Nästa tio minuter sätt Vi bara där, igen av oss så något ,för att vi var andfådd och båda försökte hämta andan.

Felixs perspektiv

Jag kunde inte ta blicken från kvinnan som log på soffan och såg så medvetslös ut och spritflaskorna som log hur som helt.

Jag vrider huvudet år Angelas håll, ser henne i ögonen och tänker på.

-Du undrar säkert....?

Angela jag undrar inget för jag förstår precis vad känner just nu, jag har också varit med om samma sak.

- Då gissar att vi har något gemensam säger med en liten fnittret röst.

vi sitter bara tyst bredvid varandra.

tio minuter senare:

Felixs perspektiv:

jag försöker resa mig upp, men mitt huvud verka inte vilja följa med. Jag blir så yr när jag till slut lyckas resa på mig.

- Jag ska nog dra nu, men tack för att du släppte in mig i ditt hem.

- Det var liten så.

Innan jag går ut ur ytterdörren vänder jag på mig och fråga.

- Hur kommer det sig att du inte har ställt några frågor?/ varför har du inte ställt några frågor?

- Vad menar du?

Du vet, angående det vi har varit med om under dom senaste två timmarna, du såg en medvetslös kille på kyrkogården, du ville ringa efter hjälp, plötsligt stod han bara framför dig, sedan spring ni med ert liv från kille som gjorde honom medvetslös tidigare, du tog med honom hem till dig utan att ens fråga hans efter namn. Hur kommer det sig? frågar jag igen.

- Jag behövde inte fråga något, man måste inte fråga om allt, alla har sina anledningar till det dom gör och jag är säker på att du skulle ha berättat det om du ville att jag skulle få reda på det så vad är anledningen till att fråga varför inte bara låta dom andra ha en fri vilja.

Wow, jag har aldrig träffat någon som dig, ingen har någon sin gett mig fri viljan att vilja berätta någon eller att inte vilja. säger jag och kläppar henne lätt på axeln.

- Tack... antar jag.

Jag går ut och hon går in och stänger dörren.

jag hinner inte ens gå tio meter innan jag ser honom stående framför mig.

Tillbaka till huset: Angelas perspektiv:

Jag hann inte ens gå upp för trappan när jag plötsligt hör ljud från gatan.

jag går ut och stänger dörren försiktigt efter mig, vill inte att mamma ska vakna nu.

När jag kommer ut på gatan ser jag folk stående i en cirkel och ser rätt oroliga ur, jag får solen i ögonen medan jag tränger mig fram mellan människorna.

OMG, Felix ligger där och killen från kyrkogården är på honom och slår sönder honom.

När killen får syn på mig reser han sig upp från Felix och springer iväg.

Felix sätter sig upp, jag ligger min arm runt om honom och hjälper honom upp.

Alla går tillbaka dit dom kommer i från

- Felix är du okej? frågar jag med ganska ljus röst.

- Japp, har aldrig mått bättre. och flinar lite med rösten.

- Du kan verkligen inte gå hem så här säger jag och tar honom in i huset.

Vi går upp för trapporna och jag tar honom in i jäst rummet.

- Du kan få sova här i natt. säger jag och hjälper honom i säng.

-Tack med en tunn röst.

jag går ut och stänger dörren efter och sedan går in i mitt rum

Klockan är halv sju på morgonen, jag går och duschar, klär på mig och sedan går mot felixs rum.

När jag kommer in var sängen bäddad och han var inte det, det var som att han aldrig var där.

Fortsättningen följer.

kram E & S <3<3<3:)