Det Öppna Fönstret

Klockan tickade.
Det kändes som en evighet, men det var bara ett par minuter sedan han argt hade smällt igen dörren och gett sig av.
Blodet droppade från hennes näsa ner på det vita örngottet där hon låg, helt ensam.
Blåmärkena som lämnats av mannen på hennes svaga och sköra kropp sved, och gav hennes hud en mörklila färg.
När kommer han tillbaka?
Om fem minuter? Tio minuter? Hon vet inte. Men hon måste fly.

Dörren var låst, han hade nyckeln. Det var ett litet rum med en enkelsäng i hörnet som höll på att falla ihop och ett badrum på högra sidan av sängen. Ett öppet fönster mittemot den stängda dörren släppte in lukten av avgaser och ljudet av trafikbuller. Människorna på gatan var inte större än myror och det fanns ingen väg ner. Klockan tickade.

För varje minut som gick, kände hon hur döden kom närmre och närmre.
Det tickande ljudet väckte henne från de djupa och mörka tankarna hon dränktes i. Då reste hon sig upp från den obäddade sängen och tittade runt i det halvtomma rummet. Det lilla badrummet vid sidan av sängen luktade, då det var fel på avloppet. De hade varnat om det i receptionen, men det fanns inga andra rum lediga. 
Hon gick mot dörren och tog fatt i handtaget. Det var låst, varför skulle det inte vara låst? Han litade inte på henne, inte efter igår. 
Hon hade ljugit. Ljugit länge och ofta, men han hittade henne tillslut och nu är hon fast i sin egna lögn.
Planen var att de skulle mötas igår i rum 152. Hon och den andra mannen. Den andra mannen som hon älskade mer och som älskade henne mer, men han kom aldrig. Han kanske visste, visste att allt var en lögn. Men tillslut kom en man, fel man. Hennes första och kanske sista man. Hon var tvungen att fly, innan han kom tillbaka. 

Hon gick in i badrummet och började leta efter något som kunde hjälpa henne. Det fanns inte mycket annat än några tandborstar och tvål. När hon precis skulle vända sig om och gå ut, glänste hon sig i spegeln. Där stod en kvinna, en kvinna med röda ögon omringade av svullen lila hud, en kvinna med blod rinnande från näsan, ner till golvet. Hon ville inte se vad hon blivit, hur han hade märkt hennes kropp med sina knytnävar. Han brukade alltid säga “du är min, och bara min”. Nu var det sant. Av ånger och rädsla slog hon med en hopknuten näve på glaset, så den spräcktes och föll ner i handfatet. Blodet samlades på hennes knogar medan hon tittade ner på vad som var kvar av spegeln. Då fick hon en ide. Hon gick till sängen och rev av en tygbit från örngottet, sedan gick hon tillbaka till badrummet. Hon letade efter den rätta glasbiten, en glasbit som var lång, skarp och stor.
När hon hittade en som var någorlunda bra rullade hon tyget runt glasbiten så den nedre delen var täckt och fungerade som ett handtag. Då kunde hon hålla i den utan att skada sina redan slitna och svaga händer.

Klockans tickande ljud hördes och hon gick hastigt ut och ställde sig framför dörren. Hon var rädd, tänk om han kommer tillbaka nu. Hennes mörka tankar tog över och hon drogs in i sitt egna huvud. Skulle hon kunna fly? Är det självförsvar om hon hugger honom? Hon var osäker, men hon hade inte tid att bara stå och tänka. Snabbt böjde hon sig ner med kniven i ena handen och började repa mellan den lilla gläntan där låset satt. Om hon bara kunde skrapa upp låset…
Plötsligt hörde hon hur någon gick med tunga steg på andra sidan. Hon backade upp och ställde sig framför dörren för att lyssna. Var det han? Är han här för att avsluta det han påbörjat? 
Det var tyst, allt som hördes var trafikens ljud som smet in genom det öppna fönstret bakom henne.
Om hon lyssnade noga hörde hon andning. Tyst, andfådd andning på andra sidan av dörren. Hon ville skrika, ropa på hjälp. Men tänk om det är han. Tänk om han står där på andra sidan och väntar på bekräftelse. Bekräftelse att hans ägodel fortfarande levde.
Klockan slutade ticka. Allt hände snabbt efter det. Nyckeln vreds runt, och hans steg kom närmare in i rummet. Hon backade snabbt, för snabbt. Hennes tid var ute, och hon föll. Nej, hon svävade.
Ljuset bländade hennes ögon medan hon hörde surret av bilar bli svagare och svagare. Tillslut blev allt tyst. Hon kände sig fri. Fri från smärtan. 
Sedan slocknade allt.