Dena bäretelse handlar om Alexandras liv.
Jag vaknade med ett ryck det enda som fans i mina tankar var den där kvinnan. Även om jag alldrig kunde koma i håg henes ansiktet värkade jag lita på henne. Vem är hon och varför tänker jag på henne
Jag vaknade av att mitt alarm ringde ännu en dag av samma eländiga värd enda sedan min dröm för några månader sen så har hela mitt liv vänts upp och ner, jag vet knappt skinnade mellan dag och natt det enda jag kan tänka på är min dröm om kvinnan som sa att hon var min mamma hur ska jag vet om det är sant eller inte när jag knappt vet skinnade mellan något. Jag har alltid varit sten säker på allt jag har gjort och nu så kan jag knappt koka vatten utan att min mamma ska behöva hjälpa mig, min mamma och psykolog säger att jag har en depression och allt kommer gå bar men jag tror inte på det det enda jag kan se nu är et svart hål i allt. Det vart ju inte bättre att min brorsa stack i väg med Alice utan någon för varning jag och mamma om jag kan kalle henne det har inte hör av honom på flera veckor, polisen kan inte ens hitta honom visa tror att han tog livet av sig och det är därför ingen kan hitta honom men jag och "mamma" vet att han aldrig skulle göra det. Ändå så finns det inget bevis på att han lever, vissa kanske inte skulle tro det här men jag saknar han djup och enligt vad min psykolog sa till min mamma så gjorde det att jag hamnade i en djupare depression så jag fik antidepression medel för att jag inte skulle göra något jag skulle snart ångra. Och dom hjälper men jag har känner mig tom på ett sätt lite som om någon tog allt som var jag och gjorde det till någon annan jag har blivit gladare men det känns som det inte är mina känslor, och det som gör mig räd är att jag har börjat lita på dom här tabletterna det är som jag behöver dom för att inte vara den dåliga vare stjonen av mig själv.
-Älskling är du vaken? sa mamma med en glad röst
-ja mamma svar de jag med en tom ton
-glöm inte att ta dina tabletter nu okej gumman sa mamma med en lite mindre glad ton
helst så skulle mamma slipa se mig ta tabletterna hon skulle helst vilja gå till bak till hur allt var förut när jag och Anton små gnabbande och hur hon brukade berätta att en dag så kommer vi ångra att vi var såna bråk sakar i tonåren och i detta läge skulle jag säga att jag håller med, Jag saknar Anton extremt mycket jag kan inte förstå att han är borta. Jag gick sakta mot min byrå och tog fram en tablett och svalde den sedan gick jag och tog på mig.
kläderna på bilden
Hoppla! Dieses Bild entspricht nicht unseren inhaltlichen Richtlinien. Um mit dem Veröffentlichen fortfahren zu können, entferne es bitte oder lade ein anderes Bild hoch.
Sen gick jag ner i köket, där såg jag min mamma göra frukost som varje morgon jag vet inte hur min mamma kunde ha läkt så snabbt efter att jag hade fått depression och att Anton försvann så var hon ett vrak hon ville inte visa det för mig men jag visste det jag hade hörde när hon grät på nätterna och hur hon knappt ville gå upp ur sängen på morgorna. jag kunde inte mer en att uppskatta min mamma för allt hon hade gjort för mig men på sistone så har hon verkat glad i gen inte super glad men glad, jag önskar bar att det aldrig hade hört min mamma.
-gumman vad tänker du på sa mamma fundersamt
- inget sa jag med ett lett lände
-okej är du redo för din första dag till backa i skolan och inte online kurserna sa mamma med ett lände
-ja, det kommer bli jätte kul sa jag med en sarkastisk ton
-det kommer att gå bra det vet du så sluta var en surmåns ätt lite frukost i stele
-nej jag tror nog att jag tar ett äpple i stället
-och jag som har gjort frukost sa mamma med en låsa ledsen min
-ja då finns det mer till dig sa jag med ett stor lede innan jag gick ut i hallen
Jag tog på mig mina skor och sedan var jag på väg till skolan.
I skolan
Jag öppnade dörrarna till skolan och gick in, jag kolade mig snabbt om innan jag kolade ner i golvet ingen var i koreanerna alla var på lektion det är ju vanligt och jag borde var van att komma sen alla är väl vana nu. Innan jag tog en paus från skolan så kom jag försent i många gånger med det var också tiden jag hade prisses fått reda på att jag hade depression och jag klarade nästan inte att va i skolan, jag gick inte på medicin då för jag hade inte så svår depression så min psykolog trodde att jag skulle klara det och det gjorde jag tills Anton försvann sen. Jag avbröts ur mina tankar när jag krokad in i James, jag har inte set honom på flera månader men stötarna flyger fort farande i genom mig när vi rör varandra.
-Alex sa han med en chockad ton
-Ja det är mitt namn sa jag tomt
-är du till backa, jag är ledsen för...sa han och avbröt sig själv
-det är lugnt jag måste till min lektion sa jag och gick i väg
Hej jag är till baka nu med och jag har slitit hårt med det här kapitlet, jag hoppas att ni gillar det och nästa kapitel ska jag skriva längre och i fåns James perspektiv under dom här 3 senaste månaderna som har gått!!!
