Noveller

Den vita, ensamma cykeln

Regnet öste ner, himlen var täckt av gråa samt vita moln så långt som ögat kunde se. Vattendropparna smattrade ner på den vita ensamma cykeln som låg på gräsmattan, droppe efter droppe landade på styret, på sätet, på hjulen, på hela cykeln tills att den var helt täckt med tårarna från de gråtande molnen. Men tårarna slutade inte att rinna, tvärtom så fortsatte de bara, dropp, dropp, dropp.

Förbi, på grusvägen upp till den, hyffsat, lilla entren till den blåa skolbyggnaden, gick Lina med de blonda lockarna, Linn med de långa ögonfransarna och Sofie, Sofie med det svarta långa håret och lysgröna ögonen. Sofie hade en gång använt den vita cykeln, men inte nu, för när hon fyllde 14 så fick hon en finare och dyrare cykel, en blå. Så nu låg den vita, ensamma cykeln på den nu blöta gräsmattan bredvid skolportarna, övergiven. Ingen av tjejerna såg cykeln, eller såg gjorde de förmodligen, men lade märke till - lade en större vikt i att cykeln var där, det gjorde dom inte. För vem bryr sig om en gammal vit cykel med en trasig plingklocka som en gång i tiden funkade? Det var inte så svårt att lägga märke till cykeln, tvärtom så var det ganska lätt, cykeln var vit med svart styre och sadel som låg på - den nu blöta, gröna gräsmattan, dränkt med tårar från de gråtande molnen.

Varför brydde sig ingen om cykeln? Bara för att Sofie inte ville ha den, betyder det inte att ingen annan vill det! Eller? Annars skulle väll inte cykeln ligga här, helt övergiven och se alla glada tonåringar som passerar den varje dag, utan att ens ge den en blick, inte ens en bråkdels sekund. Förut så var cykeln cool, när Sofie fortfarande hade den, när Lina och Linn alltid ville låna den, när de andra eleverna beundrade den, men inte nu längre. För nu är den värdelös, nu när hon har den blå, den ljusblå som lyser starkare än hennes vackra ögon, en som är finare än den vackraste Agat kristallen. Det sägs att Agat har en skyddande kraft, det behöver den vita, ensamma cykeln nu. För cykeln är helt övergiven och har tappat all hopp på kärlek.

Skulle Sofie ens märka om cykeln blev stulen? Skulle hon märka om den blev förstörd, totalt krossad? Skulle hon märka om någon annan använde den? Skulle hon ens bry sig? Troligtvis inte, för vem bryr sig om en gammal värdelös cykel - som inte ens har en fungerande plingklocka, en som är helt dränkt med tårar? Nej, inte Sofie, för hon är cool nu, och nu när hon har den blå så behöver hon ju inte den vita?

Den blå cykeln har Sofie döpt till Lily, hon döpte den vita en gång i tiden, men jag tvivlar på att hon kommer ihåg det. Nina, den vita, ensamma, cykeln heter Nina.