Noveller

För alltid hel

Allt var suddigt, det salta hav som bildats i hennes ögon gjorde det svårt att se. Hennes andning var ansträngd, ty det kändes som att suga på bomull. Alla var klädda i svart, det var hon med, aldrig, aldrig, hade hon hatat den färgen så mycket. Det var tillräckligt mycket med saltvatten där för att fylla ett helt hav, ett mörkt och dött av, fullt med liv. Trasiga liv, krossade liv, blöta liv.

Ty världen är ett pussel och när en bit försvinner så söker man aktivt efter det som passar, tillslut så är det närmsta det bästa, än om det är den rätta biten eller inte. Det kommer en ny bit, en ny bit som ska fylla tomrummet av den saknade. Pusslet blir större och större, det växer okontrollerbart, ty det kommer fler bitar än det försvinner. Pusslet pressas mot ramen som håller den inne, inne i lyckan, pusslet växer och växer, ty ramen kommer spricka. Ramen sprack, pusslet slets isär; vad kommer att hända med bitarna nu?

Ty bitarna virvlar omkring i det tomrum som skapats, eller som alltid funnits, utanför ramen. Bitarna sätts aktivt ihop samtidigt som pusslet växer, det kommer för många, det går för fort. Men dom lyckas, vi lyckas, lyckas med att svetsa ihop det pusslet som en gång aldrig gått sönder, och som för alltid ska hållas hel.