Dagen då allt förändrades » f.s

Kapitel 1.

"Kom ihåg att ringa så fort du är framme så vi vet att du inte försvunnit någonstans!" Sade min mamma allvarligt till mig när vi stod vid tågstationen i Uppsala. "Ja du kan vara lugn mamma, jag lovar!" Svarade jag. "Har du med dig allt? Har du biljetten? Moas mobilnummer inlagt i mobilen så du får tag på henne när du kommer fram?" Babblade mamma på medan allt jag kunde göra var att nicka. "Ja jag har med mig allt, mamma! Tåget går strax så jag måste gå nu!" Sade jag och kramade om min mamma en sista gång innan jag gick mot vagnarna. "Frida var försiktig!" Var det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig. Jahop nu sitter man här, på en 3 timmar lång resa till Sveriges huvudstad.

Jag kanske ska presentera mig lite. Jag heter Frida Johansson, är 16 år. Är en helt vanlig tonårstjej skulle jag tippa på. Liksom jag gillar typ allt som man ska gilla, shoppa, sminka sig, ja allt sånt. Jag älskar även att åka skateboard och gör det så mycket jag kan. Jag försöker glömma allt som har med dåtiden att göra, för att det hände en väldigt jobbig sak för två år sedan som jag har hållit inom mig sedan dess.

Men det orkar jag inte tänka på nu så jag kopplar i hörlurarna till min iPhone 5c guld och låter öronen fyllas med Rihannas stämma.

"Stockholm station nästa!" Hörde jag rösten ur högtalarna säga så jag packade ner det lilla jag hade hållit på med och ställde mig beredd för att kliva av. När jag stod där på perongen så ringde jag Moa som skulle komma och möta mig. Moa är min barndomskompis, vi har hållit ihop i många år men sorgligt nog så var hon tvungen att flytta från Uppsala hit för att hennes föräldrar fått jobb här.

Jag började gå i riktningen Moa hade beskrivit när jag plötsligt känner något kladdigt mot min mage. "Oh herre Gud förlåt, det var absolut inte meningen att gå in i dig, ännu mera att spilla dricka över hela dig! Är du okej?" Hörde jag en mörk röst säga.

När jag kollade upp säg jag en blåögd kille med sandblont hår, täckt med en svart keps, stå och kolla ursäktandes mot mig.
"Asså det är ingen fara. Jag lovar! Jag mår bra! Hur när du själv?" Sade jag chockat över hur i helvete snygg han var. "Jo jag mår bara bra. Är lite stressad bara." Svarade han. "Vad heter du?" Frågade han sedan. "Frida, du då?" Svarade jag artigt. "Felix, Felix Sandman" sa han och sträckte ut handen i en hälsande gest. Jag skakade handen och sa sedan "Ursäkta mig men jag måste gå och försöka hitta min kompis nu, men trevligt att träffas Felix!" Sade jag artigt och var precis på väg att gå men rösten tillhörande denne kille stoppade mig. "Kan jag få ditt nummer?" "Erhm, ja visst!" Svarade jag tveksamt medan jag knappade in mitt nummer i han mobil.

"Tack och hejdå!" Sa vi båda och med det så skildes vi åt. Jag fortsatte min sökning, och tillslut så hittade jag henne sittandes på en bänk.

"Heej Moa!" Sa jag och kramade henne hårt. "Heej Frida, det var länge sen!" Svarade hon med och vi backade från varandra igen. "Vad har hänt med din tröja?" Frågade hon och då först kollade jag ner och fick se världen största fläck ta plats mitt på magen. "Ehh jo jag råkade krocka med en kille. Han var jätte trevlig och hette Felix Sandman.
Han var så snäll och bad om ursäkt flera gång.." Sa jag men märkte inte att när jag hade sagt Felix Sandman så hade Moa ställt sig med öppen mun och bara stirrade på mig. "Hallå jorden anropar Moa! Vad är det med dig?" Frågade jag och kollade konstigt på henne. "S..sa du Fe..Felix Sandman, sa du?" Stammade hon fram. "Ja vad är det med det?" Frågade jag med höjda ögonbryn. "Nä inget men nu måste du berätta allt för mig! Kom vi sticker hem!" Sa hon och började dra i mig.

--
Hoppas ni gillar det! Rösta för nästa kapitel🌸