Don't fall for the player

Kapitel 5

När jag kommer hem slänger jag min väska på golvet och slänger mig i sängen.

Jag kan inte fatta att han gjorde så. Eller jo, det kanske jag kan fatta. Han visste inte, men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är trött på att stöta på honom vart jag än går.

Jag kan tåla honom i skolan. Okej inte riktigt sant. Men i skolan kan jag det i alla fall lite bättre. Det räcker att behöva se honom i skolan. Ska jag tvingas se honom efter också?

Jag ser på klockan. 13.31 jaha... Resten av dagen får jag väll kolla på film och käka glass. Det funkar alltid när jag är irriterad.

***

Måndag. Tillbaka i skolan igen.

I Söndags hade Anna ringt och bett om ursäkt. Jag sa såklart att det var okej. Fast det tyckte jag inte egentligen. Hade det varit en kille som förtjänar henne så, visst. Men nu var det playern Ethan. Han förtjänar inte att ha en tjej som Anna.

Jag lämnar mina böcker i skåpet. Vi har bild nästa lektion. Något jag älskar. Det är det ämnet jag verkligen kan uttrycka mig själv i. Jag kan vara vem jag vill.

Jag går in i klassrummet och märker att jag har kommit försent. Det finns bara en plats kvar och jag känner min kropp stelna.

Inte en chans. Inte en chans att jag sätter mig brevid honom.

Jag ska just smitta ut från klassrummet när min bildlärare förstör allt.

Nicole! Vad trevligt att du kommer. Jag trodde att du var sjuk eller något. Du kommer ju alltid i tid.

Jag vänder mig sakta om och ger Elin, bildläraren, ett leende.

Haha, jo. Förlåt, säger jag ursäktande.

Ingen skada skedd, säger hon bara och ler "Varsågod o sitt ner".

Jag ler ansträngt och får till platsen brevid Ethan.

Det förvånar mig att han sitter ensam. Kanske kom han också sent så ingen han att sätta sig brevid honom.

Jag sätter mig ner och möter Ethans blick. Jag granskar hans ansikte noga. Mer noga än vad jag har gjort tidigare. Hans klarblåa ögon granskar mig minst lika noga. Hans hår är rufsigt, ungefär som om han precis vaknat upp men såg sig i spegeln och insåg att han faktiskt passar i den frisyren. På hans högra kind ser jag något jag inte har sett. Det är ungefär 5 cm långt ärr. Hur kan jag ha missat det??

Jag antar att jag har varit för upptagen med att undvika honom att jag egentligen inte har tittat på honom så noga innan.

Undra hur han fick det. Jag måste fråga honom det någon gång.

Va?! Klart jag inte komma fråga honom. Jag vill inte ens säga hej till honom. Varför skulle jag då fråga honom en sådan fråga.

Jag harklar mig och ser bort från honom.

Jag ser ner på pappret som ligger framför mig.

Bildanalys.

Det betyder att vi har fått tillbaka resultatet om hur det gick. Jag vänder på pappret för att få se mitt betyg på uppgiften.

A

Bra jobbat

Jag vänder mig förvånat om och ser på Ethan.

Vad sa du? frågar jag.

Han ser på mig med allvarlig blick.

Jag sa: bra jobbat.

Jag förstår först nu.

Hade du redan kollat vad jag fick? Frågar jag och till min förvåning så låter jag inte arg.

Varför låter jag inte arg?!?

Ja, men det var ju ett bra betyg så...

Jag nickar. Jo, jag hade blivit argare om han hade sett att jag hade fått ett F, men bild är ju mitt bästa ämne.

Jag ser ner på min bildanalys som ligger brevid betygspappret.

Du har inte läst...eller? Frågar jag.

Han skakar på huvudet.

Bra.

H-hur gick det för dig? Frågar jag.

Det känns som om att jag måste fråga.

Han rycker på axlarna och ger mig pappret så att jag kan läsa själv. Jag förstår lite varför han inte är lika "glad" som vanligt. Han blev underkänd.

Oh... svarar jag lamt.

Han rycker på axlarna.

Jag är van svarar han och ser in i mina ögon. Jag har alldrig varit bra på något i bilden.

Jag biter mig i läppen. Tycker jag synd om honom? Nej, nej, absolut inte. Okej, kanske. Nej!

Du kan säkert bättre, säger jag i brist på något annat att säga.

Han skakar på huvudet och ler lite mot mig.

Nej, jag har försökt och nu så måste jag göra om bildanalysen. Det är bara att acceptera att jag ändå inte komma lyckas. Vi släpper det.

Jag kan hjälpa dig.

Jag vill slå mig själv med en stekpanna. Hårt! Jag kan inte fatta att jag precis sa det där. Han kanske inte hörde mig.

Var inte dum det är klart att han hörde mig, varför sa jag så? Det bara kom.

Är du säker? Säger han efter en stunds tvekan.

Jag biter mig i läppen. Japp. Jag har gjort bort mig.

Jag nickar bara. Oförmögen att säga något.

Fan...