Hennes tårar mot min axel tar aldrig slut, jag känner i hela mig hur hon skakar. Jag drar min hand genom hennes hår. Jag tröstar henne. Något känns fel. Hon fick mig att springa i panik och hon fick en hel fest att jaga mig till bristningsgränsen. Men nu sitter jag med Jessie i min famn medans hon hulkar. Mina tårar har torkat på min kind och jag håller tillbaka mina tics. Jag har slutat skaka och andas normalt. Paniken för 20 minuter sen känns som om den aldrig hände men det gjorde den. Jag har beviset i mina armar.
Musiken, skriken, stressen, doften, ångesten. Jessie har fest. Och jag är där. Trycket runt mitt huvud blir större. Jag orkar inte prata med någon. Jag går som på automatik. Ju mindre jag känner ju mindre ont har jag. Jag vet ändå att ångesten ligger bakom fasaden och bubblar värre och värre för varje skrik. Jag städar bort flaskor och burkar. Torkar upp vodka och cola från alla ytor som finns. Jag går förbi människor som hånglar i hörnen av rummet. Jag lyfter folk som däckat på golvet. Jag hjälper tjejer att spy och jag skickar hem snubbar som inte fattar ordet "nej" efter 3 öl. Jag gör allt. Jag ser ingen som ligger på golvet, jag hör inga rop på hjälp och allt är rent. Jag går ut på bakgården och sätter på mina hörlurar. Luften är tung av nikotin så jag börjar le. Jag ser att folk har skytteltrafik in till sprit och ut till cigg. Vissa kan inte gå själva och andra kippar efter andan över en meme. Jag reagerar inte. Jag är avtrubbad men min ångest och stressnivå ökar för varje fest jag tackar ja till. Jag tar ett andetag och leder mina steg inåt. Jag hinner knappt genom rummet innan jag ser Jessie i ett hörn. Jag ser hennes händer på någon annans hud. Det hugger till i magen. Dom när man går in i en kant men magen före. Jag tappar nästan brickan med halvdrucken öl på golvet. Jag ställer undan brickan och folk slänger sig över den som svältande hundar. Jag tar ögonkontakt med Jessie och vinkar till henne. Hon ursäktar sig till brunetten i tight kjol. Jag står i min skjorta och ångrar mitt klädval för kvällen. Jag ser hennes lutande kropp och skeva gång stil. När hon kommer närmare så byts min blick från irriterad till sårad. Jag ber henne ställa undan drinken och att hon inte ska dricka mer ikväll. Hon ser ilsket på mig. Jag ber igen lugnt med samma ton utan att låta sur eller arg. Hon smäller glaset i bordet så det skvätter på oss. Jag känner hur jag går från 17 åriga jag till 4 åriga jag. Jag känner hur paniken stiger. Snälla skrik inte, jag ber en tyst bön. Hon skriker, hon skriker mycket. Hon skriker på mig. Jag gillar inte det. Jag sjunker ihop och rycker till varje gång hon börjar en ny mening. Jag stänger av och lyssnar inte. Jag vågar inte möta hennes blick. Jag möter den ändå. Jag ser hennes röda, arga, så vackra ansikte. Hon har två händer fria och hon viftar och jag backar för varje attack hon gör av misstag. Hon fäster sin blick i min och säger. Din otacksamma flata, din otacksamma fula flata. Jag känner hennes hand runt min hals. Men nu vill jag inte det och det är inte av kärlek. Bara hat. Jag sväljer luften och känner hennes andra hand när den möter min kind med fart. Jag stelnar till. Hon slog mig. Jag har fryst. Allt är blankt. Jag är tom. Luften försvann. Jag lyfter blicken och jag ser hennes tårar. Jag ser paniken i hennes gröna djupa ögon. Jag tar mina skor, sliter till mig min jacka och millisekund efter är på gatan en natt i augusti. Jag tar ett steg, sen ett till. Varje steg blir lite snabbare. Jag kommer 3 hus bort innan jag hör. Där är dom, kom vi springer. Jag ser en flock av fulla tonåringar springa åt mig. Dom jagar mig. Jag hoppar till och springer. Jag känner inte efter. Jag har märkt att när man blir jagad så känner man inte efter hur mycket man orkar. Man springer till du är säker eller död. Jag slänger mig bakom en vägg på en lekplats. Jag sitter och hör inget mer än mina tunga hjärtslag i hela huvudet. Jag börjar lugna mig när jag ser dom. Två människor hoppar fram från varsin sida och skriker. Jag flyger upp och lägger benen på ryggen. Säker eller död. Jag hinner en bit in i skogen innan bumlingen. Den platsen jag och Jessie var på bara en vecka innan och kollade på stjärnorna. Jag hukar, skakar, gråter och ticsar men jag andas knappt och jag gör inget ljud. Jag är bara några meter från jessies hus egentligen. Jag sprang en omväg. Jag kollar klockan. Jag har blivit jagad i 6 minuter. Jag hör Jonathan. Älskade, älskade Jonathan. Jag skriker mitt namn. Jag är tyst. Jag är rädd. Jag hör Jessies röst. Jag stelnar och ryser. Hon skriker att festen är slut. Jag hör h, suckar och flera fötter som rör sig bort. Jag hör 2 människor springa. Jag vet Att det är dom. Jag hör det på fotstegen. Jonathan går först och Jessie strax efter. Jag trycker mig mot stenen. Jag blundar och räknar. 1.2.3.4.5.6... Jag känner hans arma runt mig. Jag känner hur jag knappt från luft mot hans tröja. Jag lägger upp mina händer mot hans bröst som ett barn. Jag sjunker ner till 4 åriga jag igen. Jag märker att hans grepp hårdnar för att jag har börjat slakt häftigt. Jag känner också hur hans hand håller om mitt bakhuvud. Mina tics har börjat. Jag hör ett steg, ett till, ett till och ett till. Jag vet att hon kollar på mig nu. Jag hoppas hon har ånger i ögonen blandat med tårar. Och kollar upp från Jonathans trygga kropp och jag ser hennes lagun gröna ögon lite blöta som vattnet. Jag sitter kvar. Jag rör mig inte men hon slänger sig i min famn. Jag rör mig inte. Jag stänger av. Jag säger inget. Jag bara sväljer och lägger hennes huvud mot min augusti kalla kropp.
