Just friends

2

2

En till skoldag då, tänkte jag när jag öppnade mitt skåp. Hur dum var jag som tog på mig shorts idag. Inte kallt alls... När jag tog ut min kemi bok öppnade någon skåpet till höger om mitt.
"Hej!", sa Irma och log.
"Hej", sa jag och insåg att jag nog inte lät så trevlig.
"Du har inte sagt vad du heter än", sa hon och tog ut ett anteckningsblock från hennes skåp.
"Stephanie", svarade jag och stängde mitt skåp. Jag bestämde mig för att vänta tills Irma var klar, hade ändå ingen annan att vänta på. Jag hade aldrig haft många vänner i skolan. När Irma var klar tog vi sällskap till kemi salen tillsammans.
"Började du här igår?", frågade Irma.
"Va? Nej. Jag... Jag var ledig", svarade jag.
"Aha, hur länge?", undrade hon och öppnade dörren till klassrummet för mig.
"Tack. Tre månader", sa jag. Dagen flöt på som vanligt, Felix satte sig bredvid mig varje lektion. Och jag kände att han tittade på mig skit mycket.

"Hej mamma!", ropade jag när jag kom in i hallen. Inget svar, vilket betyder att hon inte är hemma. När jag gick ut i köket för att ta en macka ringde min telefon. Jag småsprang till hallen och rotade fram den ur min väska och svarade.
"Hallå?"
"Hej", sade en röst i telefonen, som jag kände igen.
"Felix?"
"Ja", svarade han.
"Hur har du fått mitt nummer?", frågade jag.
"Jag fick det av Irma, som fick det av Laura", svarade han med ett nervöst skratt. Vi pratade inte mycket mer än så. Men varför ville han ha mitt nummer?

Senare på kvällen, när jag satt och pluggade till matte provet, ringde det igen. Denna gången var det ett annat nummer.
"Hallå?"
"Hej! Det är Irma! Laura gav mig ditt nummer ville bara säga det hejdå!", skrattade hon och la på.

Nästa dag försov jag mig. När jag sprang in i skolan snubblade jag och stukade min handled, så först fick jag gå till skolsköterskan. När jag var klar där, sprang jag till mitt skåp och hämtade min tyska bok. Sen sprang jag vidare till tyskan och hann med femton minuter av lektionen...

Det positiva med den dagen var att jag och Felix pratade, kramades (!) och som vanligt, satt bredvid varandra. Irma var sjuk, så jag satt ensam i matsalen, tills Felix kom. Han satte sig mitt emot mig och började äta. Det var inte någon 'awkward silence' på hela lunchen. Vi pratade om allt möjligt från den konstiga killen i nian och vädret. Sen tog vi sällskap till skåpen och skämtade och fnittrade på mattelektionen. Sen, när jag skulle till min innebandyträning och han till sin fotbollsträning kramades vi hejdå. Varför kittlades det typ i min mage då?