Just friends

4

Det kändes lite konstigt att gå till skolan idag. Att träffa Felix och så. Efter det som hände på festen. Plus att jag kände mig väldigt trött och ledsen. Jag drog på mig ett par svarta nylonstrumpebyxor, ett par svarta shorts och en mörkblå t-shirt. Jag lockade håret och gick sedan ut i köket för att göra en macka. Tills jag kom på varför jag var ledsen. Idag var Julias begravning...

När jag kom till skolan hade mitt lockiga, långa hår blivit platt igen. Såklart så började det regna när jag var påväg till skolan! Jag gick till mitt skåp och tog ut engelska böckerna. Gud vad jag hatade engelska... Inte språket, men lektionerna. Usch. Tatiana är den tråkigaste bänkkompisen man ka ha! Sen är ju Deena inte den bästa läraren heller.
"Sitt ner annars kommer jag slå till rektorn", sa hon en gång, med sin engelska brytning. Jag hoppas hon menade gå till rektorn... Jag stängde skåpet och gick upp för trappan till fjärde våningen. När jag kom till engelska klassrummet var dörren öppen, men vi hade inte börjat än. Deena brukade göra så, så
att vi kunde gå in och sätta oss. Sen kom hon oftast tio minuter för sent. Jag gick in i klassrummet och den första jag ser är Felix, sitta där, ensam i ett hörn. Han tittar på mig och jag tittar på honom. Nu kände jag den där känslan i magen igen. Jag tittade bort och tänkte gå ut ur klassrummet igen. Det var bara för pinsamt. I för sig har han ju redan sett mig, och det hade bara blivit mer pinsamt om jag hade vänt mig om och gått därifrån. Så jag gick fram och satte mig bredvid honom.
"Jag vill prata om det som hände på festen", sa han.
"Okej", svarade jag. Jag visste inte vad jag skulle svara.
Han väntade länge innan han sa något.
"Jag tyckte om det, jag tycker om dig, jag hoppas du tycker om mig och jag tror jag är lite kär i dig", sa han snabbt och tittade sedan generat ner i sitt engelska häfte. Jag skrattade och kramade honom.
"Vad gullig du är", sa jag. När jag tänker efter, varför sa jag så? Det lät ju skittöntigt! Herregud, vad pinsamt...

Så... på något konstigt sätt blev jag och Felix ihop...

Klänningen jag skulle ha på mig på begravningen blev det ett hål i, så jag tog istället på mig ett par svarta tights, en svart kjol och en grå tröja som det stog 'Till Steph Från Julia' på, på bröstfickan.

Jag har aldrig varit på en begravning i hela mitt liv. En när jag var tre år men det kommer jag inte ihåg. Det fanns kakor, tårta, god mat, fin inredning (inte enligt Julia), den fulaste kistan jag sett i hela mitt liv och massor av gråtande människor. Mamma sa att vi skulle ha stängd kista. Det var det. Men när prästen skulle läsa lite skit, öppnade dem den. Där låg hon, Julia. Hon såg alldeles blek och sovandes ut. Men hon var så vacker. Jag klarade inte av att titta på min systers döda kropp, så jag sprang ut ur kyrkan och satte mig på en bänk. Ingen sprang efter. Inte ens mamma. När jag har tagit ut ansiktet ur händerna ser jag mig omkring och ser en lång kille stå vid ett träd med ryggen emot mig. Jag går fram till honom och lägger min hand på hans axel.
"Tål du inte heller att se döda personer?", småskrattade jag. Steph! Opassande!
"Nej", svarade den bekanta rösten. Jag ställde mig framför honom och gapade.
"Felix?!"
"Steph?!"