En natt

Är du rädd nu?

När jag blev medveten om min kropp igen vilade huvudet på hans axel. Annars hade jag inte rört en muskel, och inte han heller. Jag visste inte vad han ville, men jag skulle göra mitt yttersta för att bandet mellan oss inte skulle brytas. Jag ville förbli en och älskade känslan av att inte veta var hans kropp slutade och min började. Men långsamt, ett finger i taget, kände jag hur han utan förvarning lämnade mig tom och övergiven. Jag tog tag i armen innan den hann lämna min kropp och placerade den vid min navel.

- Du är fantastisk, sa jag, stadigare än jag förväntat mig, men fortfarande skakigare än normalt.

Hans ögon blev blanka och med ett bestämt ryck tog han sig loss från mitt grepp och befann sig plötsligt på andra sidan sängen. Jag kämpade emot så gott jag kunde men när jag såg hur han hade flytt, som om enbart min närhet gjorde honom illa till mods, spred sig ett förpestande mörker inom mig. Hade han ens känt någonting när jag trodde att vi äntligen förstod varandra? Han kunde få vem som helst, så varför skulle han någonsin nöja sig med mig? Jag hade upplevt det förut så det skulle inte vara annorlunda nu. Jag var någon att prova på för att så snabbt som möjligt kunna kasta mig vidare.

Efter att jag använt hushållspappret på sängbordet för att torka rent mitt ben harklade jag mig ljudligt för att vara säker på att rösten höll, för att be honom att gå. Det var då jag såg dem. Två tårar som rann nerför hans kinder och den bedjande blicken som sa allt jag behövde veta. Utan ett ord lade jag mig tätt intill och lät min värme bli hans värme. I hans armar pustade jag långsamt ut och då kände jag hur hans grepp om mig hårdnade.

- Är du okej? Frågade jag när han inte rört en muskel på flera minuter.

Armarna började domna bort och fastän att jag inte ville lämna hans famn var det snart nödvändigt om han inte höll mig lite mer varsamt. Fast jag började misstänka att varsamt inte var något för honom.

- Förlåt att jag..

Rösten bröts och han svalde innan han fortsatte.

- Jag visste inte att det kunde kännas så. Att du skulle.. Jag förstod inte.

- Är det konstigt att jag förstår ditt babbel? Svarade jag retfullt innan jag såg hans mörka blick.

Jag hade sårat honom och allt försent bet jag mig frustrerat i tungan. När han började dra sig undan klamrade jag mig desperat kvar och drog hans ansikte mot mitt. Skäggstubben under mina handflator rispade underbart skönt och jag kunde inte hindra händerna från att utforska varenda del av hans ansikte. Ett ansikte som bara mina ögon var bekanta med.

- Jag har aldrig känt så här, började jag förvirrat. Jag vet inte vad det är. Du är.. Du.

Med ens blev jag torr i halsen och visste inte om jag kunde eller borde fortsätta. Jag visste inte vad han ville. Vad han behövde från mig. Allt jag visste var att han representerade allting jag längtat efter och allt det som jag aldrig trodde att jag skulle få. Men vad var jag för honom? Vad betydde detta för honom? Ena sekunden trodde jag att jag visste, men nästa hade han stängt av igen. Gått tillbaka in i sin bubbla där vi förevigt förblev vänner. Men vi kunde inte gå tillbaka nu. Det var för sent. The point of no return hade passerats, och jag ville inte tillbaka. Jag ville att han skulle veta.

- Jag vill ha dig. På alla sätt. Jag måste ha dig. Som en vän men också så här, sa jag med en konstig gest mot hans nakna kropp.

Ett bullrande skratt som lös upp hans ansikte gjorde mig ännu modigare. Med hans hand i min kysste jag handflatan.

- Jag vill ha dig också, sa han som om det var världens mest självklara sak.

Ännu en gång spred sig hettan över mina kinder och troligen färgades de blodröda. Hans ord rev och smekte mig på samma gång och osäker på om jag ens ville veta svaret på min fråga ställde jag den ändå.