En natt

Som du vill sexy

Innan han hann svara hade jag kommit upp ur sängen och försvunnit in i garderoben. Den var inte stor, men det var ändå en walk in closet där jag kunde försvinna i någon minut. Andas och försöka smälta det som hänt. Att vi hade hänt. Ofattbart. Panikkänslorna över att jag skulle säga något för att sabba detta eller, ännu värre, att han skulle tröttna på mig direkt, sköljde över mig och framkallade kallsvettningar. Ryggen och pannan blev snabbt klibbiga samtidigt som jag tröttnade på mig själv och mina tröttsamma känslostormar. Från överlycklig till panikslagen på några minuter borde vara ett rekord, även för mig.

Jag bestämde mig för att sluta överanalysera varenda gest och tanke och istället fokusera på nuet. Det betydde att vi skulle fixa mat och kanske spela tv-spel. Jag fick ta det ett steg i taget tänkte jag och försökte långsamt andas ut. För att klara av detta fick jag acceptera förändringen men inte glömma vilka vi var. Jag hörde redan slamret av vad jag misstänkte var pannor och insåg att jag tagit skydd i garderoben längre än planerat. Med några hastiga rörelser fick jag på mig min röda kimono och ett par svarta strumpor innan jag gick ut i köket. Han hade tagit uppmaningen på allvar och var fullt upptagen med att skära upp körsbärstomater när jag kom fram till köksön. Vattnet i kastrullen väntade på att koka och spaghettin låg bredvid spisen. 

- Hade vi inga mackor? frågade jag.

När han tittade upp öppnade han munnen som om han skulle säga något, men han förblev tyst. Istället vidgades ögonen och medan munnen förblev öppen verkade han tappa all motorik. Jag såg inte hur men på något vis tappade han kniven på golvet där den studsade farligt nära mina fötter. Samtidigt böjde vi oss ner för att ta upp den och var otroligt nära att slå våra kloka huvuden ihop, bokstavligt talat.

- Titulerade du dig inte Skånes mästerkock 2020? Det minsta man kan förvänta sig av en kock av en sådan standard är att hen ska kunna hantera en kniv utan att lemlästa någon.

Nästan generat drog han en hand genom sitt hår och skrattade till.

- Jag brukar inte ha några problem med att hantera mina redskap, men då brukar jag inte ha så många distraktioner.

- Intressant. Jag borde kanske utreda vad detta kan vara för distraktioner för det verkar vara farlig.

- Jag kan slutföra utredningen och konstatera att jag har kokat ner det till en enda sak. Du i den där porriga utstyrseln.

- Jag har fått många konstiga kommentarer men att en morgonrock skulle vara porrig tar priset.

- Då ser du inte vad jag ser.

- Vi kanske ska hålla oss till sexig istället för porrig?

- Som du vill sexy.

Jag skakade på huvudet och skrattade till. Han var galen. Kanske lite galen på grund av mig, vilket gjorde mig barnsligt lycklig. Medan jag satt på en stol vid köksön skar han upp vitlöksklyftorna samtidigt som han höll koll på pasta vattnet som var på väg att börja koka.

- Ska jag göra något? frågade jag när jag kände mig sysslolös och överflödig.

Han log när han lade i alldeles för mycket pasta i grytan och skakade kraftigt på huvudet.

- Jag är fortfarande skyldig dig tusentals pastamiddagar, eller hur?

- Just det.

Det såg naturligt ut när han rörde sig med vana rörelser mellan spisen, diskhon och skärbrädan. I bakgrunden spelade hans mobil en av våra favorit r'n'b-låtar som han mimade och dansade ikapp till. Han såg fri ut. Han passade där.

- Du har aldrig tänkt på att bli kock?

Han stannade upp och gav mig en närapå rädd blick när han titta upp på mig.

- Varför undrar du?

Nonchalant ryckte jag på axlarna och reagera på ett taggigt inslag i hans röst som inte hörde hemma där. Jag förstod direkt att det var en känslig fråga men jag förstod inte varför.

- Bara nyfiken. Du älskar det och du är uppenbarligen bra på det. Vore det så konstigt om du skulle vilja jobba med mat då?

En otydlig grymtning, eller möjligtvis en fnysning, lämnade honom när han nu med ryckiga rörelser kastade runt tomaterna tillsammans med vitlöken och olivolja i stekpannan. Jag kunde inte veta säkert, men så spänd hans käke var tydde på att han med all sin kraft bet ihop tänderna. Vad hade hänt?

- Jag ville bli författare eller astronaut. Fast när jag blev lite äldre blev jag besatt av tanke på att bli president och vägrade acceptera att jag inte kunde bli det i Sverige.

Jag såg hur hans mungipor ryckte till och hur axlarna sänktes något. Med andra ord fungerade min distraktion.

- När mamma försökte förklara läget fick det motsatt effekt. Då snöade jag istället in på att avskaffa monarkin, en liten bit i taget. Skrev långa brev till ministrar om hur odemokratisk monarkin var och radade upp minst 50 skäl för att en republik skulle stärka vårt demokratiska samhälle. Jag tror till och med att jag drog i gång en namninsamling och fick in typ 100 underskrifter ändå.

Nu skrattade han högt och ställde sig närmare mig när maten klarade sig själv en stund.

- En rebell redan då.

Med min hand över hans kände jag hur han vände sin handflata mot min.

- Vad sa dina föräldrar om dina planer? frågade han.

- Jag minns knappt. De tyckte nog jag var jobbig, för det var jag. Jag var en riktigt krävande unge, men de skulle aldrig stoppa mig från att köra mitt eget race. Jag tror att de redan då förstod att de inte hade så mycket makt över mig. Det var liksom inte lönt att säga emot mig för jag gjorde alltid som jag själv ville ändå. Oftast fick det mig bara att köra på hårdare.

Ögonen blev mörka och greppet om min hand hårdnade snabbt. Han var tyst så länge att jag kände hur magen drog ihop sig i obehagliga knutar. Vad berättade han inte? I samma stund ljöd larmet från hans telefon och bröt den tunga tystnaden mellan oss. På några minuter hade han lagt upp maten och rivit generöst med parmesan över båda portionerna. Det doftade himmelskt och igen gav min mage ifrån sig höga, klagande ljud.

- Det var verkligen på håret, jag var nära på att äta upp dig, sa jag.

Innan han hann svara åkte min första bit in i munnen och jag skämdes inte det minsta efter mitt höga stön. Jag hade ätit hans mat innan men det var säkert ett år sedan nu och då hade den inte smakat så här gott. Kanske var det den råa hungern, det faktum att klockan var halv fem på morgonen eller vad vi gjort för att jobba upp aptiten, men maten var obeskrivlig.

- Shit, var allt jag fick ur mig mellan tuggorna men han log nöjt.

Det tog mig mindre än fem minuter att rensa tallriken och då insåg jag att han hade halva sin portion kvar.

- Gott? frågade han.

- Jag kan vänja mig vid det här.

- Är jag "det här"?

- Nej, pasta och orgasmer.

Våra skratt ekade mot de kala väggarna och trots det som hade förändrats mellan oss kändes allting som vanligt.