Kvinnoriddaren

Sömnbrist

Jag kunde inte somna den kvällen att se mor så ledsen och arg gav mig rysningar.Mor hade berättat att far och hans arme skulle ut i kriget om bara en månad.Jag låg där i timmtal och bara stirra upp i taket. När solen började lysa upp mörkret där ute försökte jag sova men mina ögon vägrade att stängas. Jag satte mig sakta upp och gick till fönstret.Jag stirra ner på gatan där det var ovanligt många mäniskor uppe. Jag gick sakta tillbacka till sängen och satt mig på sängkanten. Jag kunde inte sammla mina tankar jag ville inte att pappa skulle dö jag ville inte att nån skulle dö.Jag la mig sakta ner i sängen och drog det svala täket över mig. Jag hade precis slumrat till när jag blev väckt av Sara.Hon hade plockat fram en blå sidenkläning lika ful som den rosa.Jag gick sakta genom hallen och in i matsalen Mor satt där på samma stol som kvällen innan jag satte mig ner på stolen bredvid henne.

-Mor, sa  jag sakta.Inget svar.Jag börja sakta tvinga i mig gröten men efter ett tag när jag nästan tömt hela skålen såg jag att mor inte hade rört gröten ens.Mor var som förstelnad jag gick till vardagsrumet för att se om far var där.Han satt tyst i en stol och bara stirrade precis som mor jag gick sakta fram och peta honom på axeln.Han rygga tillbacka och blinkade några gånger sen flög han upp ur stolen och sa åt mig att hemta mor jag skyndade så snabbt jag kunde in i matsalen och peta sakta på mors axel och började sakta komma tillbaka till verkligheten.Jag såg mor försvina bakom dören till matsalen.Jag gick ut på borggården och stirra ut på fältet jag börja springa mot fältet så snabbt jag kunde.Jag slängde mig i blommorna och lät dom omsluka mig. Sen efter en stund kände jag hur det börja svida och klia på benen och armarna.Jag flög upp ur blommorna och såg att det jag trode var blomblad var bränselor.Jag sprang snabbt till backa in på borg gården och sprang in i borgen jag slängde av mig skorna men när jag var halv vägs till mitt rum stanade jag som förstelnad och bara tittade på mor och far som sotg i vardagsrumet och kramades.Jag hade aldrig sett mina föreldrar kramas,inte på det sättet.Men jag hade inte tittat länge innan mor kom utrusande ur rumet.                                                                                                                                                

-Men flicka lilla vad har du gjort, nästan skriker mor.                                                                                      

-Jag var på blomängen igen, tvingar jag fram.                                                                                                  

 -Vad har jag sakt om det, säger mor.                                                                                                                 

 -Ja, jag vet att jag inte får vara där men vad ska jag anars göra, skriker jag till svars.                            

Tyst, säger far.Det var första gången på länge far sa något.                                                                          

-Jag tar henne till nunnan,säger far.                                                                                                                  

 Mor nickar tyst och går in i vardagsrumet igen.Far tar sin stora starka hand i min lilla klena hand och sen går vi mot nunne stugan.Jag måste bita mig i kinden för att inte böja mig ner och klia på såren där nunan hade lagt någon bers gegig sörja.Efter ett tag så gick smärtan i benen och armarna bort men det kliade fortfarande outhärdligt.Jag och far gick samma väg hem men det kändes som om den var längre en förut.När vi väll var framme stod maten på bordet och mor hade börjat äta.Jag åt upp allt sen gick jag till mitt rum och slägnde mig på sängen jag hade inte tänkt mycket innan sömnen omslöt mig.