Whixosiz Tower

Kapitel 6

Jag fryser inte längre. Att kliva in i detta rummet var som att på två sekunder gå från vinter till sommar. En äldre man sitter bakom ett stort bord på höger sida om oss. Eryck tar flaskan från min famn och räcker fram den till mannen. Han tar emot den och granskar den noga innan han öppnar, smakar på innehållet och nickar sedan åt oss.
"Vem är din vän?" frågar han med en gest mot mig.
"Det här är..." börjar Eryck men han avbryter sig själv och kollar på mig.
"Åh... Kira", säger jag snabbt när jag inser att han inte minns mitt namn. Eryck nickar.
"Kira, och hon har lovat att så fort hon går ut härifrån så ska hon glömma att hon någonsin varit här. Inte sant Kira?" Nu är det min tur att nicka.

"Bra", den gamla mannen granskar mig från topp till tå innan han nickar. Jag drar obekvämt i min klänning. "Ni kan gå in", fortsätter han och ger Eryck en nyckel. Eryck börjar gå och jag går tyst efter honom med nedslagen blick, men kan inte låta bli att snegla in i de celler vi passerar. Det är unga människor i varenda en. Människor i min ålder. Mest pojkar, men en del flickor. Jag noterar att alla tjejer har rött hår medan alla killar har mörkt, nästan svart hår. Tyst undrar jag om det är ett sammanträffande, eller som det har någon mening.

Eryck stannar framför en cell där en utav de rödhåriga flickorna sitter. Så fort hon får syn på honom så lyser hennes ögon upp och hon flyger upp från sin säng. Eryck tar fram nyckeln han fick av den gamla mannen och låser upp hennes cell. Gallret dras åt sidan med ett gnisslande ljud som skär i öronen, men så fort öppningen är stor nog för att en människa ska kunna komma igenom så befinner sig Eryck inne i cellen med den rödhåriga tjejen i sin famn. Korgen har han satt ner på stengolvet utanför. Jag kollar ner på den, vet inte vart annars jag ska kolla. Jag känner inte riktigt att jag borde vara här. Jag vet inte ens vad jag gör här. Varför gick jag inte bara tillbaka till mitt rum. Innerst inne vet jag svaret, jag var nyfiken på vad Eryck höll på med, och jag var rädd för att gå tillbaka till mitt tomma rum. Försiktigt kollar jag upp, bara för att få se Eryck kyssa den rödhåriga tjejen.

"Söta, är de inte?" en mansröst får mig att hoppa till och jag snurrar snabbt runt. I en utav cellerna snett mittemot Erycks rödhåria flickas cell står en kille och kramar om gallret med sina händer. Det första jag noterar är hur otroligt vältränade hans bara armar är.
"Finns inte mycket annat att göra här inne än att försöka hålla sig form", killens röst får mig än en gång att hoppa till. Jag rodnar. Det var inte meningen att han skulle märka att jag stirrade på hans armar. Dessutom stirrade jag inte. Jag kollade. Diskret. Killens svarta blick möter min och jag står som förtrollad.
"Jag har aldrig sett dig innan", noterar han. "När jag tänker efter så har jag nog aldrig sett Eryck ta med någon ner hit. Vem är du?"

Hans blick får mig att känna något jag aldrig känt innan. Jag kan inte förklara vad det är, men om jag trodde att herr Donovans blick kunde förtrolla mig så är det dags att tänka om. Denna killes korpsvarta ögon ser rakt igenom min själ.
"Förlåt, du kanske är stum?" killen lägger huvudet lite på sned och kollar medlidande på mig. Jag vaknar till.
"V-va?" är allt jag får fram.
"Åh, så inte stum", säger han. "Så vem är du?"
"J-jag heter Kira.." Får jag fram och killen nickar långsamt.
"Dale", säger han och sträcker ut handen genom gallret för att hälsa på honom. Jag skakar osäkert han starka han som är betydligt mycket större än mig.
"Trevligt att träffas Kira", säger han sedan vilket får mig att automatiskt rodna.
"Trevligt att träffa dig också Dale", säger jag tyst. Hans blick bränner mot mig.
"Så Kira, skulle du vilja vara snäll och göra mig en tjänst?" Min blick lyfts från golvet och jag kollar upp på hans ansikte. Han har tydliga käkben och de svarta ögonen matchar perfekt med det mörka håret.
"Självklart... Vad vill du att jag ska göra?" Frågar jag, kollar osäkert mot Eryck som fortfarande håller om den rödhåriga tjejen.
"Ge mig något från korgen ni hade med er", Dales ord får min blick att automatiskt dras till korgen som är full med mat. Det kan väll inte skada om jag ger honom något litet? Försiktigt böjer jag med ner och tar upp ett grönt äpple som glänser så mycket att det inte ens ser äkta ut. Jag håller fram äpplet till honom och när hans fingrar rör vid mina när han tar äpplet så är det som att en elektriskt stöt går genom min kropp. Jag backar undan ett steg.
"Ah ett grönt äpple! Min favorit", säger Dale glatt och tar ett bett av det. Jag blinkar till när det vita fruktköttet inuti äpplet blir svart så fort hans mun rör vid det. Dale märker hur jag med förvirrad, skräckslagen blick kollar mot äpplet och han skrattar till.
"Du har ingen aning om vad jag är va?" frågar han och jag skakar på huvudet. Vad han är?
"Den historien spar vi till en annan dag, nu unga flicka är jag nyfiken på dig. Vad gör du här?"
"Jag öh... Kunde inte sova och så träffade jag på Eryck och följde med honom hit", jag babblar på men inget hänger ihop alls. Dale skakar på huvudet åt mig och slänger det lilla som är kvar av äpplet till buren framför hans. Killen där inne fångar det och äter upp det på en halv sekund. Jag kollar bara förvirrat på.
"Nej, jag menar vad gör du här? I Sir Donovans... Slott?" något tar emot när han säger slott och jag fattat först inte varför. Sedan slår det mig. För honom är det inget slott. Det är ett fängelse. Jag undviker hans blick medan jag börjar dra hela historien.
"Min familj hade en skuld som vi inte kunde betala tillbaka, så herr Donovan tog mig som betalning och nu är jag hans..." säger jag men blir avbruten av att Dale avslutar meningen åt mig.
"Älskare. Självklart."
Jag kollar förvirrat på honom.
"Hur visste du?" frågar jag men han får ingen chans att svara då Eryck har dykt upp vid min sida.
"Kira, gör lite nytta och hjälp mig att fördela maten till alla här inne", säger han och Dale mimar åt mig att ge honom extra mycket vilket får mig att fnittra till.

Efter att vi har lyckats fördela maten någorlunda jämt (jag lyckades smuggla ett extra äpple till Dale) mellan alla fångarna så tar Eryck den tomma korgen och börjar gå mot dörren. Jag har inte så mycket annat val än att gå efter honom. Hela vägen tillbaka uppför trapporna säger ingen av oss något. Det är först när vi är tillbaka vid dörren som skiljer trappgången från resten av slottet som Eryck stannar och kollar på mig.
"Glöm allt som nyss hände", säger han allvarligt innan han tyst öppnar dörren och vi går ut i den mörka korridoren. Jag nickar lydigt, men vet innerst inne att jag inte kommer att glömma det.

Väl tillbaka i mitt kalla rum, nerkrypt i sängen så är Dales korpsvarta ögon det sista jag tänker på innan jag faller i en djup sömn.

******
A/N: lalala förlåt för SEN uppdatering och kort kapitel ):