Whixosiz Tower

Kapitel 5

När jag vaknar är det fortfarande mörkt ute. Det värker i hela kroppen och jag känner mig smutsig, men jag vågar inte kliva upp och smyga in till mitt badrum för att tvätta av mig. Jag vet inte vad jag är tillåten att göra, men jag vet också att jag aldrig kommer att lyckas somna igen. Försiktigt viker jag undan täcket. Den kalla luften anfaller genast min nakna kropp. Jag sätter mig upp på sängkanten. Det är helt mörkt i mitt rum. Tyst reser jag mig upp och tassar fram till fönstret.

När jag drar undan de tjocka gardinerna så fylls rummet med det vita ljuset från månen. Äntligen ser jag något. Jag går fram till min garderob. Det är kyligt i rummet och det känns som om ett vinddrag kommer från någonstans, förmodligen är det fönstret som inte är helt tätt. Försiktigt öppnar jag garderoben lite. Dörren knakar. Jag stannar till. Med hela kroppen spänd så rycker jag snabbt upp dörren i tron om att det ska låta mindre än att öppna den långsamt. Det lyckas. Jag andas ut. Det enda som existerar i detta ögonblick är den kalla luften och mina andetag.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag öppnade garderoben, men det var inte det här. Framför mig hänger så många klänningar att jag inte skulle klara av att räkna dom ens i dagsljus. Alla ser ut att vara samma modell som den ljusrosa jag tidigare tvingades att ha på mig. Då garderoben står vinklad så att månens ljus inte når fram till den så kan jag inte urskilja några färger, förutom att vissa är mörkare än andra. Det finns inte en chans att jag kan ta på mig en sån här klänning nu. Jag behöver den jag kom hit i. Längst ner under alla klänningar står några lådor. Försiktigt drar jag ut en av dem lite och öppnar den. Underkläder. Vanliga underkläder. Inga korsetter eller små trosor av tunn, tunn spets.

Efter att ha tagit på mig det jag behöver som gick att få tag på i den lådan så skjuter jag tillbaka den. Trots att jag är rädd för att det skrapande ljudet från lådornas friktion mot golvet ska väcka någon så kan jag inte låta bli att nyfiket dra ut nästa. Jag öppnar den och där, där har vi de små spetsbitar som av någon konstig anledning går under kategorin trosor. Med en grimas skjuter jag tillbaka lådan och drar sedan fram den tredje och sista. I den finner jag det jag letar efter. Mina kläder. Min kappa och min klänning.

Jag tar på mig klänningen och kollar osäkert mot kappan, men beslutar mig för att lämna kvar den i rummet trots att jag fryser. Jag vågar inte heller ta på mig några skor då risken finns att det kommer att låta för mycket när jag går över stengolven. Efter att ha stängt garderoben igen så går jag tyst fram till dörren och vrider om handtaget, den öppnas med ett klick. Jag vet inte riktigt vad jag gör, eller vart jag ska, jag vet bara att jag inte kan stanna i mitt rum just nu. Jag smyger ut till korridoren och stänger dörren efter mig. Det kalla stengolvet mot mina bara fötter får mig att frysa ännu mer, men jag biter ihop och börjar långsamt att gå genom korridoren. Den enda ljuskälla jag har att förlita mig på är månen, vars ljus skiner in genom alla fönster på den vänstra sidan av den långa korridoren.

Efter ett tag kommer jag fram till en trappa. På väggarna hänger elektriska ljus för att lysa upp trappstegen. Jag stannar och kollar på dem i några sekunder. Hemma hade vi inga elektriska lampor, vi använde oss av stearinljus om vi behövde ljus på kvällar och nätter. Tyst går jag ner för trappan, steg för steg. Jag möts nu av ännu en korridor, men denna lyses, precis som trappan, upp av elektriska ljus på väggarna. Nyfiket går jag över det kalla golvet och kikar in i alla rum som jag råkar passera. Något som liknar en matsal. Ett rum fullt med böcker. Ett rum med två soffor och en öppen spis, som en eld fortfarande brinner i. Jag kollar snabbt runt som för att se att ingen är här innan jag smyger fram till elden för att värma mig. Jag ställer mig framför brasan och håller fram händerna medan jag stirrar in i lågorna.

Jag har inte varit hemifrån i ens ett dygn, och redan har jag upplevt mer saker än jag någonsin gjorde hemma på gården. Trots det så vill jag hem. Jag saknar mitt lugna och händelselösa liv. Sedan påminner jag mig själv om att om jag inte hade varit här så hade det inte funnits något hem. Vår gård hade tillhört herr Donovan och förmodligen inte ens funnits kvar vid detta laget. Jag undrar vad mina föräldrar gör just nu. Förmodligen så sover de då det är mitt i natten. Förmodligen så sover de lugnt i den gamla dubbelsängen som de alltid har gjort. Min säng däremot, i rummet bredvid, står tom. Mina ögon tåras och jag vet inte om det är på grund av värmen från elden eller om det är för att jag längtar hem.