Whixosiz Tower

Kapitel 4

"Kliv in", hörs en röst från rummet innanför dörren. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Det är en röst som är så mörk och djup att den skulle höras tydligt även genom den tjockaste stenvägg. Jag placerar handen på dörrknoppen och den känns som is mot mina fingrar. Jag kan inte skjuta upp det längre. Långsamt öppnar jag dörren och kliver in. Jag vågar inte kolla upp. Vågar inte möta det som väntar mig. Om jag fortsätter att kolla ner på det gråa stengolvet så kanske resten av världen försvinner. Om jag bara hoppas tillräckligt mycket...

"Kira", herr Donovan säger mitt namn och det finns en befallande ton i hans röst som tvingar mig att kolla upp. Min mun blir helt torr. Framför mig i en fåtölj av rött sammet sitter herr Donovan. Min herre. Mannen som jag borde hata men som i detta ögonblick får mina knän att skaka, och inte av rädsla.

Mannen framför mig är inget som den överklassiga man som tidigt imorse tog mig ifrån mitt hem. Den man som sitter så avslappnat i fåtöljen med ena benet över det andra har visserligen herr Donovans utseende, och är till kött och blod samma man som har förstört mitt liv, men i denna miljön är han en helt annan person. Hans blick är mörk när den granskar mig från topp till tå.
"Det är ett intressant namn", påpekar han och när jag inte säger något som svar så fortsätter han. "Ovanligt."

Min blick möter hans och blodet rusar tio gånger snabbare genom min kropp. Jag undrar om han är medveten om hur endast hans blick får mig svimfärdig.
"Kom och sätt dig", säger han lugnt och gör en gest mot fåtöljen framför hans. Utan att riktigt vara medveten om det så går jag fram och sätter mig som beordrat ner.

"Har Lori och Rosa behandlat dig väl?"
Jag nickar stumt. Herr Donovan spänner blicken i mig.
"Svara mig", morrar han.
"Ja sir. De har varit väldigt vänliga mot mig"
"Trivs du i ditt rum?"
"Jag har inte riktigt fått någon chans att känna efter, men jag är säker på att jag kommer att trivas mycket bra sir."
Han nickar nöjt. "Bra."

En tystnad uppstår, men inte för någon lång stund.
"Res dig upp", befaller han och jag vågar inte göra annat än att lyda.
"Nu, backa några steg och ta sedan av dig kjolen. Lyft inte blicken från golvet", ännu en gång så får hans röst mig att försvinna bort från verkligheten och jag lyder honom och låter den stora kjolen falla till golvet och bli till ett hav av ljusrosa tyg runt mina fötter. Jag står nu framför honom iklädd endast en korsett och trosor. Hans blick bränner mot min bleka hud när han granskar varenda millimeter av den. Jag känner mig inte bekväm på något stadie, men Lori hade rätt. Mitt självförtroende är högre efter deras behandling och jag är betydligt mindre obekväm än vad jag hade varit om det varit i mina egna underkläder, otvättade hår och håriga ben som jag hade stått här.

Herr Donovan säger inget och jag bara står här, mitt framför honom. Jag vågar knappt andas. Om jag gör minsta lilla fel så kan mina föräldrar vara i fara. Därför väntar jag på en befallning från herr Donovan. Sekunder går. Minuter går. Inget händer. Jag fortsätter stå med blicken sänkt till golvet och trots att jag inte ser att han kollar på mig så känner jag det. Efter ett tag känner jag mig inte ens obekväm längre. Känslan av att vilja lägga armarna i kors över brösten har försvunnit.

Jag tar ett djupt andetag innan jag långsamt lyfter blicken. Herr Donovan sitter inte längre på sin plats i fåtöljen. Han står framför mig. Bara centimeter bort. Jag kan känna värmen från hans kropp. Det enda han har på sig är ett par mörka, slitna byxor. Det är allt. Min blick fastnar i några sekunder på hans nakna överkropp. Den är vältränad och bröstet har en lätt behåring. Jag kommer på mig själv med att ironiskt tänka att det är orättvist att jag måste vaxa hela kroppen men tydligen inte han. Sedan inser jag att det inte är relevant till situationen. Att han har lite hår på sitt bröst är det sista jag borde oroa mig över just nu.

Han harklar sig och jag kollar snabbt upp på hans ansikte. Vilket visar sig vara ett stort misstag. Så fort jag möter hans blick så är det som att jag förlorar all kraft i benen och det är ett under att jag ens lyckas fortsätta stå upp. Känslor som jag aldrig har känt innan far genom min kropp när hans blick borrar sig djupt in i mig. Min mun är lätt öppen och jag börjar andas tyngre. Det är som att jag inte existerar i vad vi kallar vår värld längre. Det enda som existerar är min andning och de mörka ögonen framför mig. Plötsligt dras jag mot honom. Jag är inte fullt medveten om det är herr Donovan själv eller någon osynlig kraft som gör det, men innan jag hinner reagera så är min kropp pressad mot hans.

"Du är vacker", säger han med sin hesa röst och lägger en hårslinga bakom örat på mig. Det är först nu jag vaknar till och dras tillbaka till verkligheten.
"Jag är inte vacker sir", fnyser jag och försöker backa undan men hans starka armar håller mig på plats.
"Vad får dig att säga det?"
"Sanningen."

Han säger inget som svar på det. Jag undviker att möta hans blick igen. Plötsligt är hans varma läppar pressade mot mina. Först fryser jag som till is. Sedan smälter jag i hans famn och jag tvingas att besvara hans bestämda kyss. Jag vet inte om jag gör rätt. Jag har aldrig kysst någon innan. Jag vet inte vad jag bör göra. Jag vet inte ens vad jag är tillåten att göra. Min första reflex är att dra upp armarna och lägga dem runt nacken på honom, men jag vet inte om jag får det. Det sista jag vill är att reta upp honom. Innan jag hinner reflektera mer över det så lämnar hans läppar mina.

"Du tänker", säger han som till sig själv, men han kollar på mig.
"Ursäkta sir?"
"Du var frånvarande under kyssen. Du besvarade den, men det fanns ingen känsla i den."
"Förlåt sir, men jag har inga känslor för er", jag vet inte om de orden är sanning eller inte. De borde vara sanning. Just för att det vore orimligt att jag skulle ha fått känslor för en man på mindre än 12 timmar. Ännu mer orimligt att jag skulle ha fått känslor för en man som har tagit mig ifrån mitt hem, och som jag endast utbytt några få meningar med. Men han får mig att känna mig vacker bara av att titta på mig, och ibland är det allt som en flicka behöver.

Mina ord verkar dock ha retat upp honom och alla spår av vänlighet har försvunnit från hans blick.
"Klä av dig och lägg dig på sängen", säger han kallt. Tonläget skrämmer mig och jag vågar inte göra annat än att lyda. Efter mycket kämpande så får jag av korsetten. Jag låter den falla till golvet tillsammans med resten av alla spår av tyg på min kropp.

"Nu", morrar han och jag går tyst fram och sätter mig på sängkanten. Han knäpper upp sina byxor och de hamnar på golvet bredvid högen av mina kläder. Jag kollar snabbt bort från honom.
"Lägg dig ner sa jag."
"Förlåt sir", säger jag tyst innan jag lägger mig ner på det kalla sidenöverkastet. Han går fram till sängen och kollar ner på mig.

Det är först nu jag får en obehaglig klump i magen. Jag börjar må illa och efter några sekunder känns det som om jag måste spy, men jag vågar inte röra mig. Istället tåras mina ögon. Jag vill hem. Jag saknar mina föräldrar. Jag vill inte vara här. Allt känns fel. Jag gråter tyst när herr Donovan kysser över min kropp. Jag fortsätter att tyst gråta medan en smärta så kraftig att jag aldrig har upplevt något liknande innan sprider sig genom min kropp från områden som ingen har rört tidigare. Tårarna fortsätter rinna när han rör sig och smärtan gång på gång skjuts som en pil genom min kropp. Jag vill skrika. Eller bara ge ifrån mig ett ljud, men jag vågar inte. Så jag förblir tyst.

Tårarna rinner fortfarande när jag tillbaka i mitt rum kryper ner i vad som från och med nu är min säng. Dom fortsätter rinna när Lori ger mig ett glas vatten och två små vita piller, och när hon pussar mig på pannan och säger att det kommer att gå över. Dom fortsätter att rinna när jag ligger där för mig själv i mörkret, men inte en enda gång så ger jag ifrån mig det minsta lilla ljud.

***~*~**
A/N: Hej! Först och främst så vill jag bara säga tack för över 1K läsningar och alla underbara kommentarer!

Sedan vill jag säga att jag inte vet när nästa kapitel kommer, jag är för tillfället väldigt upptagen med skolan samt att lusten till att skriva går i vågor. Jag har i några veckor bara känt att nej, jag klarar inte av att skriva nu. Men ikväll så fick jag tydligen en kick och skrev detta kapitel utan problem.

Alltså kan det som sagt dröja allt mellan två dagar till flera veckor tills nästa kapitel kommer, och när det kommer till mina andra böcker så har jag ingen aning om när de kommer att uppdateras, men jag vill tacka för att ni hittills har varit otroligt tålmodiga!

Tack för att ni läser och kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet!

Instagram: wattpad_emiii