1 September
Jag har precis satt mig på Hogwarts Expressen. Det är en tidig morgon, kall luft sipprar igenom dom gamla och glesa drag fönsterna. För att hålla värmen har jag virat min vita sjal runt om mig, det hjälper lite gran. Men helst av allt hade jag velat vara i hans famn, jag vet att det aldrig skulle funka, allt skulle förstöras, han är en av mina bästa vänner, och utan honom vet jag inte vad jag hade gjort. Men jag kan inte sluta tänka på hur perfekt han är. Hanns flammande röda hår, dom där fina grön bruna ögonen, rynkorna som vecklar sig vid hans ögon när han ler, de leendet, det där förbaskade leendet. Mina ögon är fäst på George Weasley. Jag vill att det ska vara vi. Varför kan det inte vara vi. Jag tänker tillbaka till första dagen på sommarlovet och hur perfekt den var.
1 Juli
Klockan var strax över 01.00, jag är hos familjen Weasley. Vinden viner och det varma elementet pyser. På en gästsäng i Ginny Weasleys rum ligger jag klarvaken som egentligen borde sova. Både Hermione och Ginny somnade för länge sedan men inte jag. Jag bestämde mig för att gå upp och ta ett glas vatten, efter de skulle jag lätt kunna somna. Försiktigt reser jag mig upp för att den knackiga sängen inte skulle behöva låta mer än nödvändigt. Försiktigt tassa ner för att sneda, ojämna och gnisslande trappan. Nere vid köket är det tyst och mörkt, det ända ljuset som fans var en liten lyckta med en tunn låga eld i sig. Klockan tickade och jag såg att det redan hade gått en halvtimme sedan jag senast kollat på den. Ur skåpet tog jag ut de största glaset jag kunde hitta o fyllde det med vatten. Vattnet var kallt och släckte törsten bra. Det var inte förrns jag vände mig om och jag ser George stå där. Där stod både helt tysta, båda lika förvånade att se varandra. Där stod han med endast pyjamasbyxor. Han var snygg, jag ska inte ljuga. Jag försökte släppa mina ögon från hans perfekta utseende. det var tyst en stund till men sedan började båda två små skratta tyst.
-"Vad gör du ens uppe nu?" George titta mig i ögonen med ett leende på läpparna.
-"Jag skulle kunna fråga dig detsamma" jag titta tillbaka och han log ännu mer nu.
-"Jag kunde inte sova, sedan hörde jag att det var någon som gick ner och ville bara kolla vem det var, kunde nästan gissa att det var du, du är inte så bra på att smyga och vara tyst ska du veta" Båda skrattade igen.
-"Hörru! jag försökte mitt bästa, men skönt att höra att jag inte är den ända som inte kan det då" båda började småskratta lite ytterligare.
Vi pratade tills solen sakta började stiga upp, tills vi började höra att folk började vakna. Vi båda sa hejdå, och det var här jag kände att något nytt, något mer än vänskap hade stigit.
