Det har gått en vecka av terminen, vilken toppen start att börja den i gråt. Det har varit den värsta veckan i mitt liv. Det är storm ute, regnet öser ner och åskan bullrar. Härligt, som inget kunde bli värre. Jag hör Hermiones röst konstant hela tiden och de ända jag vill göra är att sova.
-"y/o lyssnar du? Hermione ser på mig och märker direkt att de är någonting. "Säg inte att du var vaken hela denna natten också!".
"-Förlåt" sa jag och föll ihop med armarna i kors och huvudet i biblioteks bänken, där det låg tusen olika böcker staplade över varandra. Allt från trolldom och häxkonster till fakta om magiska väsen.
-"y/o! För det första du kan inte fortsätta vara uppe hela nätterna, absolut inte om du vill lyckas att bli en auror" "för det andra var vi dom första som gick o la oss, hur lyckas du ens"
Med ett suck lyfter jag huvudet och öppnar upp en bok om Hogwarts historia. Den var tråkig och väldigt ointressant.
-"Det är ju lätt för dig o säga, du somnar ju så snabbt du rör vid en kudde" sa jag men Hermione lossades inte om mig och fortsatte fullt intresserad läsa boken om transfiguration. Själv tappade jag snabbt intresset av boken igen och tittar upp mot Hermione ännu en gång.
-"kom igen Hermione, klockan 07:00 på en lördag! Vi kunde tagit sovmorgon vid de här laget" "vem vill ens plugga nu!"
-"Jag! du får gärna gå och lägga dig igen, men jag tänker sitta kvar här" "om du ursäktar så tänker jag fortsätta läsa nu" hon vände bestämt blicken till boken igen. Med en suck fortsatte jag motvilligt läsa. Det var inte någon bra idé att säga emot henne.
Klockan 9 mötte vi upp dom andra Gryffindor eleverna vid frukosten. Jag kollade mig omkring, letade efter George. Men insåg snabbt därpå att han inte var här. Han är nog med Angelina, tänkte jag. Plötsligt kände jag att någon peta mig på axeln, jag ville inte ha för höga förhoppningar, det är väll Hermione som vill visa mig någon bok. Men när jag vänder mig om ser jag att de är George. Jag tittar upp och ser honom i ögonen, dom är så fina.
-"Får jag sätta mig här?" Med ett leende kollade han på mig, han såg spänd ut. Men jag nickade snabbt utan nått ansiktsuttryck. Helvete.
-"Vi borde prata, men kanske lite mer enskilt" han tittade på mig, Jag försökte få fram ett litet leende, de var lite stelt men det verkade funka då han blev lite mer avslappnad i ansiktet. Jag nickade igen. Helvete, helvete
-"Okej, bra!" Han tittade sig omkring, lutade sig närmare mig och viska plötsligt i mitt öra.
-"Vad sägs som att bryta mot reglerna" med ett leende kollade han tillbaka på mig, han väntade sig inte något svar utan lutade sig ännu en gång mot mig och viskade "möt mig i uppehållsrummet prick 00:00!, inte en minut över det!". Båda började skratta, det kändes bättre nu, jag gav honom en kram och sedan gick han tillbaks till Fred. Och dom började snabbt viska, jag förstod att Fred hade sätt ALLT, och visste antagligen ALLT nu också.
Okej, nu händer det! Idag ska jag berätta för honom, vi ska bryta mot reglerna en sista gång.
(Hej! Hoppas att ni gillar boken än så länge! Ni kan gärna skriva om ni tycker om att delarna ska vara lite längre eller om dom ska vara såhär (lite kortare). Tack så mycket till dom som läser! Det gör mig jätteglad att ni tycker om den <3)
