Words are never enough {Foscar}

Kapitel 8 *Dirty*

Oscar

Jag tittar försiktigt upp på Felix, han ler lite mot mig och låter blicken vandra ner mot mobilen han håller i handen igen. "Felix sms:a Ogge?" frågar jag tyst. Han nickar, utan att ta blicken från den lysande skärmen. "Ja, han fyller år idag" svarar han. "Felix hälsa från Oscar också" säger jag och drar filten tätare runt min kropp. Han nickar igen. Jag petar lite på honom. "Mm" mumlar han. "Felix vara med Oscar" gnäller jag. Han tittar på mig, en kort stund innan han fortsätter greja med telefonen. "Men Felix vara med Oscar" gnäller jag igen. "Men Felix vill inte vara med Oscar" svarar han. Jag rynkar näsan lite, "Varför inte det?" får jag fram. "Felix måste skriva klart en sak" säger han utan att titta upp. "men Felix har skrivit den saken i tio minuter" tjatar jag. Han suckar och lägger ifrån sig mobilen. "Vad vill Oscar göra då?" undrar han. Jag tittar på honom, det vet jag inte. Jag ville bara inte vara själv. "Oscar vet inte" mumlar jag och tittar generat in i dem fina ögonen, som sitter i det fina ansiktet. På den vackraste människan som finns. Han suckar igen, "Kan inte jag få skriva klart mitt sms då? Så lovar jag att vi gör något när du har kommit på vad vi ska göra" säger han och studerar mig en stund. "Visst" muttrar jag surt. 

Jag vill att ju att han ska komma på något! Utan att ge Felix så mycket som en blick, gör jag ett tappert försök i att resa mig upp. När jag lyckas hålla mig på benen känner jag mig ganska stolt. Men Felix ser det såklart inte ens. Jag suckar tyst för mig själv och försöker att ta mig bort till badrummet. När jag stängt dörren bakom mig sjunker jag ner mot väggen. Varför bryr sig Felix inte om mig? Det känns som förut, innan jag hade någon att vara med. Tiden efter att Jacob hade lämnat mig ensam. Då den ända jag hade att prata med var mig själv. Den tiden var hemsk. Flera självmordstankar som ledde till självmordsförsök. Men då kom Felix, han stod upp för mig och fanns där, när ingen annan gjorde det. Han stöttade mig och lät mig ta den tid jag behövde för att smällta alla tankar. Utan honom hade jag inte levt nu! Jag kan egentligen inget annat än att tacka Felix. Han var den ända som fångade mig när jag föll. Den ända som lät mig vara jag.

Jag lägger huvudet mot det kalla golvet. Fördelen med att ha så fluffigt hår som jag har är att det skyddar en aning mot kylan. Försiktigt kryper jag ihop på det hårda golvet. Jag vill inte gå ut nu, Felix verkar vilja vara själv. Han kanske inte vill ha mig längre, jag kanske inte duger. Kanske är jag för svag och mesig. Han kanske vill ha någon som är mer som han själv. Med tankarna snurrande i huvudet somnar jag, på det hårda kalla golvet.

"Oscar, är du därinne?" Jag vaknar av Felix mjuka, men oroliga röst. Utan att svara drar jag den tunna munkjackan hårdare runt min kropp. "Oscar?" Felix knackar på dörren. Jag tittar på låset till dörren. Det kommer att gå upp snart, som vanligt. Dörren är gammal och låset är nog ännu äldre. Ett klickande ljud hörs innan dörren rycks upp. "Oscar, sov du härinne hela natten?" Felix låter skuldmedveten. "Ja" mumlar jag tyst. Han sätter sig bredvid mig och lägger armarna runt min kalla, öma kropp. Det värker i ryggen efter att ha sovit på det hårda stengolvet. "Varför det?" frågar han. Jag tittar försiktigt upp och möter de fina ögonen. "Felix ville ju inte att Oscar skulle vara med honom, och Oscar ville inte störa Felix så Oscar sov här inatt" säger jag tyst. Felix tittar på mig, sedan lyfter han upp mig i sitt knä. "Gubben då, jag menade ju inte att du skulle sova här" Säger han och stryker min panna. "Men Oscar ville inte störa Felix" säger jag försiktigt. Felix tar min hand och kysser min kind. "Oscar, lova att du aldrig mer sover härinne. Okej" säger han allvarligt. Jag stirrar in i väggen. Felix vet inte att jag har sovit här förr. Jag sov här nästan varje dag för några månader sedan. Så fort Felix hade somnat smög jag ner hit. Förut kände jag mig trygg här. "Oscar lovar" mumlar jag. Felix reser sig upp. "kommer du?" Undrar han. Jag nickar, och gör ett försök i att resa mig upp. Jag lyckas ställa mig upp men min rygg ömmar och det gör ont att gå. "Oscar stanna här" får jag fram. Felix skakar sakta på huvudet. "Jag hjälper dig" säger han och lyfter upp mig. Försiktigt lutar jag huvudet mot hans axel. Felix går mot köket. Han släpper ner mig på köksbänken. Jag tittar på honom, han är så fin. Hans hår, hans ögon, hans mun, hans leende. Allt på honom är vackert. "Vad tittar du på?" flinar han. Jag slår ner blicken och känner hur rodnaden tar plats på mina kinder. "inget" mumlar jag tyst. Han ler lite och går runt köksbänken. Hans armar lindas runt min midja, "Säkert att du inte tittade på något?" viskar han i mitt öra. Jag ryser till. 

Felix

"säkert att du inte tittade på något?" viskar jag i hans öra. Han ryser till. Jag placerar en kyss i hans nacke och vänder honom om så att jag står mellan hans ben. Han tittar försiktigt upp på mig. "Lovar du att du inte tittade på något?" säger jag och stryker handen över hans mage. Ett tyst stön lämnar hans läppar. Jag drar handen ner mot hans byxkant. "På dig" suckar han. Jag flinar, "på mig vadå?" retas jag och fortsätter dra handen över hans mage. Genom tröjan kan jag lätt känna att han har magrutor. "Oscar tittade på dig" får han fram. "Jasså det gjorde du" säger jag och kysser honom löst på munnen. Jag slutar dra handen över Oscars mage och lägger armarna runt hans nacke istället. Mina läppar träffar hans. Hela min kropp blir varm. Mina läppar masserar sakta hans. Oscars blick möter min, och det är något i den som får mig att inse att vi nyss har börjat...

____________________

Jag insåg nyss att jag inte har uppdaterat på en hel vecka. Förlåt för det.  Jag ska uppdatera bättre denna veckan:)  

Ps. Om ni undrar varför det står att Ogge fyller år "idag" så är det för att jag skrev den första delen på Ogges födelsedag<3