Sommarkollo

Kapitel 1

"Kom nu! Det var ditt val dehär!" Säger pappa argt. Jag tvekar lite innan jag hoppar in i bilen. Ska jag, på ett sommarkollo, hela sommaren? Tänker jag. Är det verkligen något för mig? Bilen är fullproppad med massor av väskor. Mamma och pappa ska resa till Gotland, så dom släpper av mig på ett tråkigt sommarkollo. Fast jag tror dock att det kan bli kul, man kan åka och paddla och bada. Men vad man gör mer än så, vet jag inte. En hel sommar, 7 veckor, på ett kollo. Med samma personer, jag har inte ens med mig någon kompis. Jag kommer ju bli sjukt ensam. Mobbad kanske till och med. Men vad ska jag göra, det var ett sommarkollo eller att bo hos farmor. Jag säger inte att farmor är skum eller något, jag vill nog mest lära känna nya personer. Jag vill lära känna nya personer utan att behöva snacka med dom, inte en så bra kombo kanske. Något av det värsta är att man måste lämna in sin mobil, we don't like that. Man blir ju tvungen att prata med folk liksom. 

"Nu är vi framme" Säger pappa glatt och jag går ur bilen. Resan gick fort, för jag sov mestadels av tiden. Det förta jag ser när jag går ut ur bilen är en stor grupp av personer. Alla skrattar och verkar ha super kul. Ånej vad jobbigt detta kommer att bli. Alla verkar ju redan känna varandra. Jag behöver bära min väska så att den inte ska bli lerig, för det är lera överallt. Jag stannar upp en stund innan jag fortsätter gå, pappa har åkt iväg så nu, finns det verkligen ingen återvändo. 

Jag tar långsamma nervösa steg mot gruppen. Gråt inte, gråt inte är vad jag tänker hela tiden. När jag ser att en av lagledarna får syn på mig. Stannar jag upp, nej nej nej är vad jag tänker. Lagledaren börjar gå mot mig med ett stort leende. 

"Du måste vara, Maja. Ellerhur?" Säger hon högt och glatt. Allas blickar vänder sig mot mig och jag har lust att dö. Förfan vad pinsamt. Jag känner hur mina ögon vattnas men ingen verkar märka det, som tur är. Lagledaren tar min väska och börjar gå, jag följer efter. Alla följer fortfarande mig med blicken. Kan dom sluta eller? Jag vill egentligen skrika på dom att sluta men jag är för blyg. Jag känner ju inte dom, och dom känner inte mig. Jag märker att lagledaren börjar gå fortare, så jag behöver småspringa för att inte hamna efter. 

"Alltså, eftersom att du kommer en dag sent...." Va vadå en dag sent? Tänker jag. "...Så det finns ingen ledig plats i tjejernas stuga." Säger lagledaren stelt. Vad menar hon nu? Vart ska jag bo då? Paniken sprider sig i kroppen och jag väntar otålmodigt på att hon ska fortsätta prata. Som tur är har gruppen slutat kolla på mig nu. "Du får bo, du får bo i en egen stuga. Vi har en över men den är väldigt smutsig" Fortsätter hon. Det verkade dock nice, men jag skulle väldigt gärna vilja ha någon att bo med. När jag står och tänker för fullt märker jag hur en tjej i min ålder springer fram till lagledaren. "Hej! Jag och de andra går på en promis, huvet den promenaden vi tog igår." Säger flickan, hon har blont skruvlockigt hår. Lika långt som jag, till axlarna. "Okej! Ta med er Maja då!" Säger lagledaren. "Okej!" Säger hon. 

Hon kollar på mig och ger mig ett leende. Hon börjar gå till en liten tjejgrupp och jag följer efter. "Hej!" Säger en av tjejerna. "Jag heter Anne!" fortsätter hon. Anne har brunt hår och bruna ögon, och hon verkar snäll. "Hej, jag är Maja!" Svarar jag. 

Efter promenaden..:

"Kom, vi drar till stugan!" Säger Evelina (Tjejen med blont skruvlockingt hår". "Jag har en egen stuga, den där!" Säger jag och pekar bort mot mig stuga. "En egen stuga!?" Säger Evelina som om det vore värsta grejen. "Du kan ju inte bo själv" fortsätter hon. Jag har ingen aning varför jag inte skulle kunna bo själv men aja, jag vill ju ha en rumskamrat. Evelina springer iväg och frågar lagledaren om hon kan bo med mig. Jag vet inte om jag ska vara glad, eller inte. Eller jo, såklart jag är glad att hon vill bo med mig. Det vore dock nice att ha en hel stuga för sig själv. 

"Kom allihopa! Dags att samlas!" Skriker en manlig lagledare. Alla i vår lilla "grupp" (Fyra personer, jag, Evelina, Anne och en kille som heter Tobias) börjar springa mot lagledarna. 

Efter att vi gjort några namnlekar och käkat är det dags att "sova" så alla behöver gå till stugorna. 

"Såååå, vad tycks om Tobias?" Frågar Evelina när vi gått in i stugorna. Jag vet inte vad jag ska svara på det, vi snackade lite på promenaden men det är inte direkt som att jag känner han. "Han verkar snäll! Vad tycker du om han då?" Svarar jag. Det svaret var ändå "halv coolt" eller iallafall inte töntigt. Okej jag vet inte riktigt vad jag menar med att svaret var coolt men det kan vi strunta i. Lagledaren talade verkligen sanning när hon sa att det är smutsigt, för det var det. Inte nu längre, Evelina gillar att städa (lite skumt) så hon städade upp allt fort. (Jag hjälte till, såklart). 

Hej! Första kapitlet avklarat! Förlåt om det är några stavfel men aja.