Ung Fri Galen

Nej!

Mina klackar slår i asfalten med ett härligt ljud. Det var äntligen sommarlov och jag har 10 veckor på mig innan jag börjar gymnasiet. Men innan dess vill jag vara fri, ung och bara galen för sista gången innan man blir fast i den "inofficiella vuxen världen". Jag går ner för trapporna vid Slussen ner mot tunnelbanan. Jag tar upp busskortet ur väska och skyndar mig förbi spärrarna "Jag hatar dom!" Tåget drar in en vindpust på perongen när det rullar in så det ändrar riktning på mitt hår så jag får det i munnen. Det är trångt i vagnen men jag klämmer mig in iallafall, jag orkar inte vänta på nästa och då kommer Amanda blir ännu mer grinig. Ananda är min bästa vän sen trean och hon gjorde slut med sin pojkvän förra månaden och är fortfarande sur.
***
"Hötorget" Jag kliver av och går upp för trappan och ser Amanda direkt. Det är inte så svårt att missa henne. Hennes mörka lockiga hår sticker fram under en blomsterkrans, hon har på sig en havsblå klänning och ett par vita converse. Mina armar omsluter henne i en stor kram, sen backar jag några steg och beskådar henne.
- Hej snygging! Är den ny, säger hon och rycker i min vita blus.
-Ja och jag skulle gärna vilja ha den hel så långt som möjligt, säger jag rycker tillbaka tröjkanten ur hennes händer.
-Okej take it easy girl! Ska vi gå?
-Yes!
Vi börjar gå längs vägen mot konserthusen. Solen lyser skönt och värmer våra ben.
- Är du redo? Frågar hon mig med ett leende på läpparna som man bara kunde drömma om att ha.
- Ja jag tror det, hoppas jag. Jag känner hur det kniper till i magen och allt börjar snurra runt.
-Du klarar det! Det är din pappa vad kan hända? Han kan ju för säg säga nej men..
-Okej det där hjälper inte. Jag knuffar henne lätt så det slutar med att vi båda börjar skratta. Efter en stund inser vi hur korkade vi borde sätt ut där utanför konserthusets stora dörrar. Vi går in i entrén, det är svalt utav av luftkonditionering och det är tyst att man kan höra en knappnål falla. Med små steg går vi fram till en man som står i kassan.
-Hej ursäkta men jag söker Leonard Svanström.
-Visst visst! Upp för trappan och första dörren till höger. Säger han irriterat och viftar konstant på handen.
-Okej tack! Säger jag och Amanda i kör innan vi börjar gå mot trappan.
***
Jag knackar lätt på dörren och hör en kvinnoröst på andra sidan.
-Kom in det är öppet! Vi går in och möter en äldre dam med svart sammetsklänning som sitter vid en dator.
-Leonard är där inne. hon pekar åt höger med hela armen så man ser alla dyrbara armband.
-Tack! Jag märker hur jag börjar skaka och mina ben blir svaga.
-Joline vad är det. Hör jag en barsk röst säga.
-Äh jo hej pappa! Min röst svajar mer en en sytråd i en storm.
-Hej Joline och äh Amanda! En kraftig man med mörkt hår samt svart kostym kommer ut hur rummet och möter oss med ett leende löst ansikte.
Jag får en knuff i ryggen av Amanda och en blick som säger "kom igen fråga!"
-Äh jo pappa där är så att jag har sommarlov nu och du jobbar hela lovet så jag undrade om jag kan vara med Amanda och åka till Göteborg?
Jag knöt mina fingrar och blundade hårt och hoppades inte på det värsta.
-Göteborg? Amanda? Nej! Nej älskling det går inte för sig.
-Men varför inte? Och vad ska jag göra dårå, du jobbar ju ändå hela tiden. Tänker du någonsin på mig? Va! Det var som en sten som lämnade mitt hjärta och jag svävade upp, upp mot himmelen. Jag har aldrig ifråga satt min pappa eller sagt emot, tills nu.